Huvudledare

Europa håller andan

François ­Hollande har vunnit en ­historisk seger. Bara en gång ­tidigare i den femte franska ­republikens historia har en socialist valts till landets statschef. Bara en gång tidigare har en sittande president tvingats lämna sitt uppdrag efter enbart en mandatperiod.

Valresultatet innebär en vänstersväng för hela Europa och en personlig triumf för Hollande. Länge ansågs han vara en hygglig medelmåtta utan chans att bli president.

I går kväll firade tiotusentals på Bastilj­platsen i Paris på nästan samma sätt som när François Mitterrand valdes 1981. De utstrålade dock inte samma entusiasm som då.

Hollande är inte en inspiratör för den franska vänstern av samma kaliber som Mitterrand. Den främsta förklaringen till valsegern är i stället ett djupt och utbrett missnöje med Frankrikes av­gående president.

Nicolas Sarkozys fem år i Elysée­palatset har kännetecknats av ekonomiska problem och fördjupade motsättningar i det franska samhället. Allt kan inte skyllas på finanskrisen och stor besvikelse har länge präglat det borgerliga lägret.

Sarkozys allt hätskare ton mot landets invandrare och muslimer har också avskräckt. Presidentens flört med Nationella frontens anhängare gick så långt att också mitten­politikern François Bayrou lade sin röst på ­Hollande.

Valet blev ett slags folkomröstning för eller mot Sarkozy, och Hollandes framgång bygger på en paradox: En ­majoritet av de franska väljarna ­föredrar borgerliga partier, men i går röstade landet fram en vänster­president.

I talet till sina besvikna anhängare förklarade Sarkozy i går kväll att han nu lämnar politiken och inte ens leder sitt parti UMP i det kommande valet till nationalförsamlingen i juni. Risken är att partiet splittras och att många i stället väljer Nationella fronten.

När det gäller invandring och ­minoriteter väljer landets nya ­president en mer tolerant och öppen väg än Sarkozy. Maktskiftet leder dock till flera oroliga frågor om den ­ekonomiska politiken. Hollande har gått till val på förslag som kan leda till att det börjar gunga och Europa håller andan.

Tänker han driva igenom alla skattehöjningar och dyra reformer som han lovat under valrörelsen? Det skulle allvarligt äventyra landets ekonomi och därmed påverka andra. Och om Hollande river upp EU:s finanspakt innebär det stora problem.

Europa behöver tillväxt, men utan en fungerande spärr mot stora budgetunderskott i unionens medlemsstater får euron svårt att överleva. Det skulle innebära ett grundskott mot valuta­unionen och förtroendet för ländernas förmåga att fatta gemensamma beslut.

Därför är det inte troligt att ­Hollande menar allvar med sitt krav på omförhandling av finanspakten. Mer sannolikt är att han nöjer sig med att lägga till ett mer harmlöst protokoll om betydelsen av tillväxt.

Hollandes krav på att öka och använda EU:s strukturfonder och lån från Europeiska investeringsbanken till gemensamma satsningar kan säkert bifogas finanspakten utan att någon protesterar.

Värre blir det för Hollande att övertyga Merkel om att inflationsmålet inte ska vara heligt för Europeiska central­banken. Inte ens andra halvan av Merkozy, Nicolas Sarkozy, har lyckats med det.

Efter gårdagens seger är det nu sanningenss minut för Hollande. Hans anhängare kommer säkert att känna sig svikna, men Frankrikes nye president måste ge besked om finanspakten och förklara att dess kärna består.