Vart är Europa för närvarande på väg? Ingen tycks veta – och vad värre är: få deklarerar en politisk vilja att utveckla samarbetet.
Visserligen har det aldrig funnits en färdig plan eller ett slutligt mål för den europeiska integrationen. Under sextio år har samarbetet utvecklats stegvis och dessutom stått stilla under långa perioder.
Men politiska ledare har drivit på. Antingen för att fördjupa det politiska samarbetet – eller för att utvidga det till att omfatta fler länder. I dag verkar det som om allt fler vill varken det ena eller det andra.
Euron ska räddas, försäkras det. Senast var det Nicolas Sarkozy som i sitt nyårstal förklarade att han kommer att slåss för den gemensamma valutan. Om euron faller skulle det vara slutet på Europa, varnade den franske presidenten.
Det finns inga skäl att tvivla på hans ord. Frankrike, Tyskland och andra länder i euroområdet är helt beroende av att ha en trygg och stabil valuta. De kommer säkert att försöka göra allt de kan för att euron ska fortsätta att vara ett väl fungerande betalningsmedel.
Samtidigt sprids ett oroligt mummel i regeringsbyggnaderna runt om i de europeiska huvudstäderna. Det här går inte längre! viskas det lite varstans. Många ifrågasätter om den tillfälliga fond som inrättats räcker för att rädda euroländer som brottas med allvarliga svårigheter.
Om problemen i euroländerna med stora budgetsunderskott består blir det sannolikt omöjligt – och inte heller önskvärt – att undvika att ett land går i konkurs. Det behöver inte heller innebära slutet för euron.
Viktigast är att det finns en fortsatt politisk vilja att hålla samman. Men då räcker det inte att snickra på lösningar för en bättre krishantering.
Utvecklingen under det senaste året visar med all önskvärd tydlighet att länder som har gemensam valuta också behöver fördjupa samarbetet inom den ekonomiska politiken. En hel del har redan gjorts och mer är på gång. I kommissionens meddelande ”Towards a single market act” listas till exempel 50 förslag som pekar i denna riktning. Ett av de mest kontroversiella förslagen rör bolagsskatterna i unionens medlemsländer.
Förslaget handlar inte om harmonisering – en gemensamt beslutad bolagsskatt – utan om samordning och innebär alltså ingen revolution. Frankrike och Tyskland har redan beslutat sig för att börja samarbeta inom skatteområdet och andra kommer sannolikt att följa efter.
Dessutom har EU för länge sedan utvecklats till något mer än en inre marknad. Redan i dag kan unionen liknas vid ett slags europeisk federation. Den kommer antagligen aldrig att bli en lika sammansvetsad union som USA – vilket inte heller är önskvärt. Men det är rimligt att länderna har en mer gemensam ekonomisk politik än i dag.
Men det saknas en viktig del i det politiska samarbetet. När det gäller frågor rörande till exempel yttrandefrihet och medborgerliga fri- och rättigheter finns det mycket kvar att göra.
Utvecklingen i Ungern visar vad det handlar om. Landet har klubbat en medielag som inskränker yttrandefriheten på ett sätt som inte borde vara möjligt i EU. Men de gemensamma lagarna inom detta område gäller framför allt förhållandena på mediemarknaden. Om ett land begränsar konkurrensen får kommissionen gripa in – inte annars.
Det är orimligt att unionen fortfarande står mer eller mindre handfallen inför frågor som rör grundläggande demokratiska principer i medlemsländerna. Det finns en rättighetsstadga, men den gäller enbart när gemensamma lagar tillämpas.
Om ett land ”allvarligt åsidosätter” grundläggande så kallade värden
kan det också utsättas för en utredning och i sista hand bli av med rösträtten
i rådet.
Det räcker inte. Europa behöver inte enbart en fungerande valuta. Det krävs också ett bättre och mer fördjupat ekonomiskt och politiskt samarbete och att frågor som rör demokratiska principer sätts i centrum.