Efter flera månaders hemliga diskussioner presenterade EU:s utrikesminister Ashton i torsdags hur hon vill att den nya, gigantiska utrikestjänsten ska organiseras. Det är ett stort och viktigt steg för Europa. De många olika och splittrade delarna av EU:s utrikesverksamhet förs samman i ett enda jättedepartement under Catherine Ashton. Hon ska leda ungfär 6.000 medarbetare och över 130 representationer i hela världen och får ansvar för en gigantisk budget.

Förändringen kommer förhoppningsvis att leda till att Europa får en starkare och mer enad röst i världen. Men de tjugosju medlemsländerna kommer fortfarande inte att kunna säga någonting tillsammans om inte alla är överens. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns vetorätten kvar.

Pressen på länder som har avvikande mening däremot sannolikt att öka, vilket är bra. Europas länder är för många och för små för att på egen hand kunna föra sin talan i världen. Sverige tjänar på att vara en del av en mer samordnad europeisk utrikespolitik.

Men uppbyggnaden av EU:s nya super-UD innehåller fortfarande många känsliga, svåra och olösta frågor. Det gäller både utrikespolitikens utformning och kontrollen av verksamheten.
Här står en mängd olika intressen mot varandra. Det handlar i grunden om en motsättning mellan det hemliga, diplomatiska sättet att förhandla och det öppna, mer demokratiska.

Samarbetet i EU bygger på båda dessa beslutssätt, men i den nya utrikestjänsten ska de kombineras. Det kommer inte att bli lätt.

Ta som exempel biståndspolitiken. EU är världens största biståndsgivare och fram till nu har det varit den överstatliga kommissionens ansvar att se till att projekten utformas och verkställs.

Det skedde under lång tid utan tillräcklig kontroll, vilket resulterade i korruption och fusk. I slutet av 1990-talet tvingades därför hela kommissionen att avgå. Sedan dess har både adminstrationen, öppenheten och kontrollen av EU:s stora bistånd förbättrats påtagligt.

Men nu ska kommissionen inte längre sköta biståndet på egen hand. I den nya utrikestjänsten är utrikesminister Catherine Ashton ytterst ansvarig.

Den nya ordningen innebär att kommissionens makt minskar och att medlemsstaterna får större möjlighet att påverka biståndspolitikens strategiska inriktning. Det är välkommet att biståndet blir en mer integrerad del av unionens utrikespolitik. Men det är samtidigt viktigt att medlemsstaterna inte stänger dörren och utformar politiken under hemliga, diplomatiska förhandlingar.

Kommissionens makt har garanterat en viss insyn och Europaparlamentet har kunnat kontrollera hur pengarna används. Öppenhet bör prägla den nya utrikestjänsten och det måste bli möjligt att utkräva ansvar.

Europarlamentet har redan uttryckt sitt missnöje med Ashtons förslag. Parlamentets talman Jerzy Busek efterlyser större möjlighet till kontroll och är orolig över de mindre medlemsländernas svaga inflytande.

Många upprörs också över att utrikestjänstens högsta tjänstemän hittills framförallt är fransmän och britter.

Det finns med andra ord många olösta frågor. Sverige bör bevaka och försvara sina intressen, men medverka konstruktivt till utrikestjänstens uppbyggnad. Diskussionerna och maktkampen i Bryssel kommer att fortsätta.

Men med Catherine Ashton kommer EU ytterligare en bit på väg. Världen väntar inte – därför måste Europa bli en tydligare global aktör.

DN 27/3 2010