Det är dåligt med barnafödandet i många europeiska länder. Många kvinnor tvingas ännu välja mellan barn och arbete, men samhället måste ge möjligheter till både och.
Det rekordlåga tyska barnafödandet var ämnet för ett reportage i gårdagens DN. Trots att Tyskland låtit sig inspireras av Sverige och infört föräldraledighet har inte trenden vänt. Den tyska nativiteten – 1,36 barn per kvinna – fortsätter att vara en av de lägsta i Europa.
I ett längre historiskt perspektiv är det förstås bra att nativiteten har gått ner i många länder, inte minst i Europa. Men om födelsesiffrorna faller för långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att ett samhälle ska reproducera sig självt finns det skäl att börja fundera på de bakomliggande orsakerna.
Nativitet är ett komplicerat fenomen. Det handlar om mängder av individuella beslut som påverkas av många faktorer, inte minst historiska traditioner.
Men det är svårt att argumentera emot hypotesen att tyska kvinnors ovilja att föda barn beror på bristen på jämställdhet. Det gamla Västtyskland var ett familjepolitiskt mycket konservativt samhälle. Mannens försörjaransvar var inskrivet i lag och när kvinnor fick barn var de i praktiken tvungna att lämna arbetsmarknaden.
Barnomsorgen har börjat byggas ut, men det finns fortfarande betydande svårigheter för kvinnor som vill kombinera barn och yrkesliv, både när det gäller attityder och i form av strukturella hinder. Ännu används begreppet ”Rabenmütter”, korpmödrar, för att beskriva kvinnor som går ut på arbetsmarknaden och lämnar sina barn till andra.
Mönstret blir ännu tydligare i övriga Västeuropa. Å ena sidan har vi, jäms med Tyskland, lågnativitetsländer som Spanien, Portugal och Italien vilkas traditionella hemmafruideal gör det svårt för kvinnor att förena arbete och moderskap. Och i valet mellan barn och arbete vinner det senare.
Å andra sidan har vi stater med relativt sett högre nativitet som Frankrike och de nordiska länderna. Om än med lokala variationer präglas dessa av offentliga strukturer som uppmuntrar kvinnor att våga skaffa barn, inte minst genom utbyggd barnomsorg.
Det finns också motbelägg mot tesen att en statlig jämställdhetspolitik är nödvändig för att nå en hög nativitet i utvecklade, rika länder. USA har till exempel generellt sett en högre nativitet än något europeiskt land. Och många av länderna i det gamla östblocket har mycket låga födelsesiffror trots starka traditioner av kvinnligt förvärvsarbete och offentlig barnomsorg.
Trots dessa invändningar är det ändå mycket som pekar på att ökad jämställdhet och sociala system som möjliggör både föräldraskap och yrkesliv är bra för Europa. De flesta människor vill ha barn och ett samhälle som inte är anpassat efter detta behov riskerar att tappa såväl framtidstro som ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Även om USA har lyckats uppnå hög kvinnlig förvärvsfrekvens och hög nativitet utan en utbyggd offentlig sektor är detta knappast en framkomlig väg i Europa med dess starka traditioner av kollektivt välfärdsansvar.
Europaparlamentet antog häromdagen ett dåligt förslag om en dyr och detaljreglerad utökning av mammaledigheten, som avvisades av de flesta medlemsländerna. Att argumentera för att EU ska få ett utvidgat mandat när det gäller familje- och jämställdhetspolitik mitt uppe i eurokrisen är inte särskilt realistiskt. Ett samhälle för barnfamiljer handlar inte heller enbart om föräldraförsäkring. Men framtidens ekonomi hänger inte bara på vår produktion utan även på vår reproduktion.