Krissirenerna ljuder över Europa. Två tydliga nej till författningen på tre dagar - vad betyder det, är författningen död? Vad ska hända med EU? Vill medborgarna inte ha sina ledare eller vill de inte ha EU eller säger de nej till alltihop?
Av en slump sammanfaller dessa folkliga nej med att den svenska regeringen är klar att lämna beslutsunderlag till riksdagen, som enligt planen ska fatta sitt ja-beslut i höst. Ska den luntan bara slängas nu?
Nej, det ska den inte. Idén med ratifikationsprocessen var att varje medlemsland skulle göra på sitt eget sätt, inga direktiv från Bryssel inte. Fransmännen ska inte besluta för svenskarna, inte holländarna heller. Men eftersom det krävs att alla tjugofem medlemsländerna antar det nya konstitutionella fördraget finns det naturligtvis en punkt när fortsatta procedurer inte blir meningsfulla. Där är vi dock inte ännu.
Och där kommer vi inte att vara när EU-ledarna träffas om två veckor. Det blir förstås inget klang- och jubelmöte. Däremot bör det bli ett tillfälle till allvarlig reflektion för EU:s ledare. Och för självrannsakan.
Just nu är det lätt att se det folkliga missnöjet och den folkliga motviljan mot EU och att tolka det som folket mot eliten. Den aspekten finns förvisso, och ansvaret för att människor runt om i Europa säger nej till utvecklingen av EU-projektet vilar tungt på deras politiska ledare. Dessa har inte brytt sig om att förklara EU-politiken, inte låtit Europa bli en del av människors vardag.
Men vad värre är. Det går att ifrågasätta politikernas egen uppslutning kring EU. Trängda i valrörelser använder de gärna Bryssel som förklaring till allsköns impopulära beslut. Det är som om medlemskapet i unionen var helt oförpliktigande. Några aktuella svenska exempel är reaktionen kring apoteksmonopolet och spelditot.
Ryggmärgsreaktionen i den svenska regeringen är vi-mot-dom. EU:s regler är inte våra, vi gör våra egna tolkningar. Det är en rätt märklig hållning till en sammanslutning i vilken man är medlem. Tänk att det handlar om en fackförening och en medlem som gör sin egen tolkning av avtal och konfliktregler. Vi vet hur det brukar gå - bojkott, blockad, uteslutning.
Den svenska regeringen är ingalunda sämst i klassen, de verkliga busarna är de två stora, Frankrike och Tyskland, som helt sonika struntade i solidaritetspakten när de inte orkade följa reglerna om budgetunderskott.
Det blir litet av "som man bäddar får man ligga" när EU:s ledare nu vrider sina händer över dessa folk som säger nej. Det går inte att ena dagen hålla stiliga tal om hur viktigt vårt samarbete är och hur mycket vi beror av varandra för att den nästa strunta i vad man kommit överens om.
Och om det konstitutionella fördraget hade man kommit överens, det hade till och med skrivits i en unik förankringsprocess, konventet. Fördraget har också antagits av nio länder, däribland Europas största - Tyskland. Ändå kommer det sannolikt inte att bli verklighet. Det går också att arbeta efter det gällande Nice-fördraget, men förr eller senare - i vart fall efter 2007 - kommer EU att behöva nya regler för beslutsfattandet.
Men detta beslut bör anstå. En rimlig lösning nu är att låta medlemsländerna själva avgöra hur de vill göra. Danmark har till exempel bestämt att hålla sin folkomröstning i september, och Lettlands parlament har just med stor majoritet fattat sitt beslut.
Fram emot jultoppmötet har läget klarnat. Då är Storbritannien EU-ordförande och då kan den brittiske premiärministern Tony Blair fatta beslutet att fördraget har fallit och att det inte blir aktuellt med någon brittisk folkomröstning.
När det sedan blir dags att göra något åt beslutsreglerna sitter nya ledare på viktiga poster. Vännerna av ett fungerande och förankrat EU kan bara hoppas att de är av större format än de som nu är på väg att sjabbla bort EU-tanken.