Ledare

Europas pest eller kolera

Segerrusiga populister och extremister sätter press på EU:s etablerade partier.

Tremblement de terre, heter det på franska. Nationella frontens spektakulära valresultat i söndags beskrivs som ett jordskalv och längst ner under rasmassorna kippar nu president François Hollande efter andan.

Men i helgens EU-val fick alla stryk som önskar sig ett mer tolerant och öppet Europa.

Aggressiv nationalism och ett mått av antisemitism är Nationella frontens recept. Det gav en fjärdedel av de franska rösterna och partiet blev störst i landet. Nationella frontens företrädare väntas få fler stolar i Europaparlamentet än de svenska ledamöterna tillsammans.

Om de franska populisterna slår sina påsar ihop med Sverigedemokraternas nya parlamentariker är ännu oklart. Joker i denna kortlek är också främlingsfientliga Ukip i Storbritannien, som överträffade förväntningarna och även det blev största parti. Så även under Tories och premiärminister David Cameron darrade marken.

Nationella frontens och Ukips segrar får betydelse för spelplanen i Europaparlamentet. Samtidigt är bilden sammansatt. Både den gröna och den liberala gruppen verkar krympa mindre än vad de först befarade. Europeiska socialdemokrater rycker fram ett snäpp, medan de konservativa partierna fortfarande är störst även om gruppen blir mindre.

EU:s etablerade partier håller ställningarna, men kommer att pressas av segerrusiga protestpolitiker.

De kanske mest förutsägbara konsekvenserna är två. Den ena är ett tydligare inslag av stor koalition. Den andra är att Nationella frontens och Ukips språk och idéer får fäste i fler partier.

Europaparlamentet har alltid varit en plats där hoppande majoriteter och kompromisser styrt. Att konflikter är politikens livsluft gäller i mindre utsträckning i Bryssel och Strasbourg. Men även där behövs de.

Socialdemokraternas avgående gruppledare Hannes Swoboda har gjort sin tolkning av valet klar: De konservativa är förlorarna, men utgången talar ändå för en stor koalition som i Tyskland. Där styr kristdemokratiska CDU ihop med Socialdemokraterna.

Erfarenheten säger att den sortens lösningar bäddar för en sävlig reformtakt. Det som behöver göras blir ogjort, och det som ändå görs blir varken hackat eller malet.

Stor koalitionen riskerar att bli handlingsförlamad, och de som ingår i den uppfattas som del i ett amöbaetablissemang där konfliktytorna sakta försvinner. Vilket kostar på i form av förtroende och stöd, ett pris som Europas maktpartier redan betalar och har allt svårare att uthärda.

Brittiska Ukip uppfattades förr som en utpräglad högerkraft och en huvudvärk bara för Tories. Riktigt lika tydligt är inte längre detta mönster. Partiledaren Nigel Farage gladdes efter helgens val åt att ha fått se nya väljarskaror strömma från Labour.

Hos Nationella fronten märks samma förmåga att locka både män och kvinnor ur alla samhällsskikt.

Så fungerar fascistiska rörelser när de är som mest farliga. Missnöje med en europeisk stor koalition riskerar att bana väg ytterligare.

Ett alternativ, som David Camerons regering redan har experimenterat med, är att försöka ta initiativet i frågorna som ytterkantspartierna driver. Men den strategin har visat sig dömd att misslyckas. Tories mer anständiga variant av Ukips budskap har bara gynnat Ukip.

Politiskt är det också motsatsen till det EU behöver: Mer av tolerans och samarbete i Europa och större öppenhet mot omvärlden.