Trots alla regler som förbjuder diskriminering har situationen under senare år inte alls blivit bättre, utan tvärtom försämrats. En aktuell rapport från Amnesty International innehåller en nedslående sammanfattning av läget.
I den ekonomiska krisens Europa drabbas romer värre än andra. Skyhög arbetslöshet, fattigdom och ohälsa breder ut sig. Diskrimineringen är utbredd och i många länder utsätts romer dessutom för öppen förföljelse.
Enligt en sammanställning från European Roma Rights Center skedde 120 allvarliga attacker i Ungern, Tjeckien, Slovakien och Bulgarien mellan 2008 och 2012. Det rörde sig om väpnade angrepp, mordbränder och dödsskjutningar.
Också i västra Europa förekommer våldsamma överfall. I Frankrike jagades till exempel en grupp romer bort från sina tillfälliga bostäder utanför Marseille i december 2012. Sedan satte mobben eld på lägret som helt brann ned.
Dessa vidriga brott måste utredas snabbt och förövarna straffas. Att så sker är inte en nationell angelägenhet, utan angår hela Europa. Och mycket mer kan göras.
Den storstilade handlingsplan som EU klubbade för tre år sedan måste äntligen förvandlas till konkret politik. Det borde för det första vara självklart att medlemsländerna följer unionens direktiv från 2000 som förbjuder diskriminering.
Är det verkligen tillåtet att tvångsförflytta romer från väl etablerade stadskvarter till avfallsförgiftade områden långt utanför städerna? Det har skett i både Rumänien och Italien och borde prövas av kommissionen.
I flera länder placeras romska barn regelmässigt i särskolor, vilket är uppenbar diskriminering. Trots att Europadomstolen dömde Tjeckien för detta redan 2007 har regeringen i Prag inte gjort tillräckligt för att ändra den destruktiva skolpolitiken. Också på denna punkt måste Bryssel reagera.
EU kan också kräva mer av stater som vill bli medlemmar. Serbien och andra länder på västra Balkan som står i kö för att inleda förhandlingar måste förbättra situationen. Inget land som förvägrar romer giltiga id-handlingar och därmed fullt medborgarskap bör till exempel släppas in.
Pengar behövs också men kan användas bättre. Under de senaste sex åren har EU satsat sammanlagt 50 miljoner euro på program som skulle ge bättre skolor, hälsovård och bostäder.
Ibland har dessa medel använts till program som avskiljer romer från övriga samhället, vilket förstärker utanförskapet. Och en hel del resurser finns kvar i Bryssel, vilket kan bero på att lokala myndigheter saknar tillräckligt intresse och dessutom drar sig för den omfattande administration som krävs. EU:s byråkrater borde kunna hjälpa till.
När utblottade och förföljda romer tar sig till rikare länder i Europa för att tigga borde det alltså uppfattas som en varningssignal. Att allt fler länder i stället talar om att begränsa den fria rörligheten och stänga sina gränser är bedrövligt.
Självklart har varje land ansvar för sina medborgare. Den principen gäller också i EU, och i första hand är det därför de enskilda medlemsländerna som ska behandla romerna på ett sätt som gör att de inte tvingas i väg.
Men Europa har också ett gemensamt åtagande som bland annat går ut på att förhindra diskriminering, förföljelse och övergrepp. Om alla vackra ord om mänskliga rättigheter innebär någonting i praktiken borde unionen bevisa det.