De två grekiska ärkerivalerna, borgerliga Ny demokrati och socialistpartiet Pasok, är de enda som står bakom EU:s och IMF:s räddningspaket. Båda straffades skoningslöst och fick tillsammans bara 32 procent av rösterna. Att hitta en majoritet i parlamentet tycks i stort sett omöjligt.
Men i juni måste Grekland lägga fram nya åtstramningsåtgärder på 11 miljarder euro. Annars fryser nästa utbetalning av nödlån inne. Då tar statens pengar för löner, pensioner och daglig drift snart slut.
Ny demokrati och Pasok har kört landet i botten; de har bytt plats vid maktens köttgrytor men framför allt utmärkt sig för vanskötsel av ekonomi och stat ända sedan demokratins genombrott på 70-talet. Att väljarna vill kasta ut den bråten är naturligt. Samtidigt får de två partierna i dag skulden för att dra åt svångremmen på Europas order.
Grekerna har röstat mot de gamla partierna, mot åtstramningarna – och i praktiken också mot euron. Mer oklart är vad de har röstat för. Segrarna är allt från populister till nazister och stalinister. Statens kolossala skuldberg går inte att önska bort. En stor majoritet greker säger sig vilja stanna i eurosamarbetet, men vill inte acceptera villkoren för det.
Om det inte går att få ihop en regering kan nyval stunda inom några veckor. Att räddningspaketen plötsligt skulle få massivt folkligt stöd är föga troligt. Förr eller senare ställs då frågan om Grekland kan och vill behålla euron. Ett utträde kan bli kaotiskt och fördjupa den ekonomiska krisen. EU:s brandväggar klarar att hantera ett grekiskt sammanbrott, men risken för psykologiska effekter på övriga eurozonens obligationsmarknader ska inte underskattas.
Fransmännen har valt bort den allmänt impopuläre Nicolas Sarkozy, men har också röstat mot den ekonomiska kris han presiderat över. François Hollandes löften om tillväxt i stället för åtstramningar har uppenbart ingjutit något slags hopp. Även i andra EU-länder ses hans seger som ett skifte bort från den av Tyskland framdrivna sparkursen.
Om det bara vore så enkelt.
Socialisternas ekonomiska politik går inte ihop. De ska höja minimilöner, sänka pensionsålder och anställa tiotusentals lärare. Även när Hollande har höjt skatterna fattas miljarder, och ändå ska han balansera budgeten till 2017. Programmet bygger på det vanliga tricket att en fiktiv tillväxt ska betala för allt.
De offentliga utgifterna utgör redan 56 procent av Frankrikes BNP, mer än i Sverige. Landets ekonomiska bekymmer tyder inte på att ännu mer stat skulle vara lösningen.
På EU-nivå vill Hollande komplettera finanspakten om budgetdisciplin med en tillväxtpakt. Innehållet är delvis skåpmat, delvis opreciserade investeringsprojekt. Faktum är att Grekland och andra länder som tidigare fått mest ur EU:s strukturfonder är de som sitter djupast fast i krisen.
Det är mycket möjligt att Hollande sansar sig när han väl kommit till rätta i Elyséepalatset. Han är också fortfarande beroende av att komma överens med Europas ekonomiska motor Tyskland.
Men söndagens valresultat i Frankrike och Grekland är tecken i tiden. Ett tiotal regeringar, av olika färg, har fallit inom EU under trycket från finanskrisen. Väljarna misstror de traditionella politikerna och vänder sig i förskräckande omfattning till ytterlighetsalternativ. I den första franska presidentvalsomgången fick EU-negativa kandidater en tredjedel av rösterna.
En tillväxtstrategi måste ha flera ben. Hollande skulle ha större trovärdighet om han tog sig an stela ekonomiska strukturer i stället för att sänka pensionsåldern. Skuldkrisen i Europa måste också tacklas, annars kommer disciplinen att inpräntas av finansmarknaderna. Ingen kommer undan besvärliga och ibland smärtsamma beslut. Inte heller Grekland.
Grekland och andra länder som tidigare fått mest ur EU:s strukturfonder är de som sitter djupast fast i krisen.