Det sägs ofta att Europeiska unionen utvecklas genom kriser, vilket är en förenklad beskrivning som ändå innehåller ett stort mått av sanning.

Den som studerar den europeiska integrationen slås av att utvecklingen har skett ryckvis. Eftersom det aldrig har funnits något slutmål och inte ens en färdplan har samarbetet fördjupats i takt med tiden.

Ibland har det blivit tvärstopp – vilket skedde redan efter ett par år. 1954 röstade Frankrike nej till förslaget om att bygga ut Kol- och stålunionen till en försvars­union, och på den tiden trodde många att det innebar slutet på det överstatliga europeiska samarbetet.

Men efter bara några år togs ett jättekliv på väg mot ett allt fastare politiskt samarbete i Europa. Romfördragen undertecknades av de sex dåvarande medlemsstaterna och det skapades en gemensam marknad med fri rörlighet.

På så sätt har det fortsatt ända fram till våra dagar. Under vissa perioder har det inte funnits någon politisk vilja att gå vidare – men därefter har länderna åter kommit fram till att de har nytta av varandra. I grunden finns en insikt om att Europas många små stater behöver hålla ihop.

Införandet av euron innebär utan tvivel den hittills mest långtgående samordningen. Men inte heller den gemensamma valutan bygger på en teoretisk önskedröm, utan på behov. Ett enda europeiskt betalningsmedel förenklar handeln i unionen, underlättar export och gör medlemsländerna mindre utsatta och sårbara på den globala marknaden.  

Därför innebär det pågående grekiska dramat sannolikt inte alls slutet för euron. För de flesta länder har valutan tvärtom fungerat väl och bidragit till handel, tillväxt och utveckling – även om det förvisso har funnits problem.

På kort sikt kan krisen fördjupas. Läget kommer att bli akut om premiärminister Papandreou inte får parlamentets stöd vid dagens förtroendeomröstning i Aten – och om de folkvalda därefter röstar ned regeringens åstramningspaketet. Då kommer varken IMF eller EU att ge klartecken för ytterligare räddningslån och Grekland kan tvingas ställa in betalningarna. En grekisk statsbankrutt skulle få långtgående följder för hela Europa.

Men parallellt med EU:s krishantering pågår en annan utveckling. Genom en lång rad nya lagar och beslut ska det ekonomiska och monetära samarbetet i euroområdet förbättras och fördjupas.

Det saknas fortfarande politisk enighet kring detaljerna – men om huvuddragen är de flesta överens.  

I framtiden ska den ekonomiska politiken samordnas bättre och ett permanent system för krislån inrättas. Dessutom kommer nationella budgetregler att skärpas och det ska bli svårare att bryta mot bestämmelser om underskott och statsskuld. Äntligen kommer det också att finnas riktlinjer för euroländernas officiella statistik. Greklands fiffel med nationalräkenskaperna, som banade väg för landets eurointräde, ska inte kunna upprepas.  

Frågan är förstås om det räcker.

Om inte medlemsländerna tar politiskt ansvar, utan försöker utnyttja valutasamarbetet för egen kortsiktig vinning, lär inte mycket förändras. Länder som vill åka snålskjuts på andra kommer alltid att hitta nya kryphål.

Dessutom krävs nationell krisinsikt i ett euroland som har stora problem – annars hjälper inga räddningsfonder i världen. Men den gemensamma valutan kommer att överleva – och förhoppningsvis funge­ra bättre än förut.