EU:s jordbruksministrar bestämde sig i måndags för att kraftigt utöka stödet till unionens mejeriindustri.
Med skattebetalarnas pengar ska 31 000 ton smör och
50 000 ton skummjölkspulver köpas upp av bönder och mejeriföretag som inte lyckats sälja sina produkter på marknaden.
Varorna staplas ovanpå de 81 000 ton smör och 203 000 ton skummjölkspulver som EU köpt sedan januari.
Då infördes även exportstöd till mejeriprodukter. Tanken var att stödköpen skulle upphöra den sista augusti, men ministrarna oroas av fortsatt svag efterfrågan.
Nu förlängs uppköpstiden till februari. I brinnande finans- och klimatkris fortsätter 97 procent av medborgararna att garantera inkomsterna för de cirka 3 procent som arbetar i jordbrukssektorn. Resurser omfördelas från produktiva delar av ekonomin. Ineffektiviteten ökar. Strukturomvandling av jordbruket försenas.
Medan människor och företag i andra branscher tvingas anpassa sig till konjunkturen tillåts bönderna att överproducera varor som inte efterfrågas. Det är ett ekonomiskt, moraliskt och politiskt haveri.
Enligt jordbruksminister Eskil Erlandsson var 24 länder för att fortsätta med stödköpen medan Danmark och Storbritannien var emot. Sverige, i sin egenskap av ordförande, hade ingen åsikt.
Erlandsson menar att stödköpen är att föredra framför ökade exportsubventioner som direkt dumpar mejeripriserna på världsmarknaden. Särskilt bönder i utvecklingsländerna drabbas av en sådan politik.
Jordbruksministern har rätt i att av två onda ting är stödköpen mindre ont. Men konsekvensen blir ändå att bönder utanför EU får svårare att sälja sina produkter på den europeiska marknaden.
Det går knappast att lasta Erlandsson för EU:s jordbrukspolitik. Att försöka driva en mer marknadsliberal linje i ministerrådet är tufft. Lobbyisterna är välorganiserade, högljudda och generösa mot de kommissionstjänstemän som arbetar fram förslagen.
Om Lissabonfördraget går igenom (Irland ska rösta i oktober) tvingas ministerrådet dela makten över jordbrukspolitiken med parlamentet. Det skulle öka insynen i beslutsprocessen.
Men det är osäkert om politiken skulle bli mer konsumentvänlig. I samtliga europeiska partigrupper finns stöd för mer statssubventioner.
Visserligen har den frihandelssinnade folkpartisten Marit Paulsen valts till vice ordförande i jordbruksutskottet. Med sin skjutjärnsstil kan hon göra skillnad. De övriga tre utskottsmedlemmarna från hennes egen partigrupp är alla – ironiskt nog – mjölkbönder.
Det har skett reformer av EU:s jordbrukspolitik. Den stora ”hälsokontrollen” 2007 var ett steg i rätt riktning. Tyvärr visar det sig nu att då efterfrågan faller så hemfaller ländernas regeringar åt protektionism.
Vägen framåt stavas avreglering och successivt sjunkande stöd. Utan regleringar och subventioner men med ett hållbart brukande av jorden är det möjligt att matpriserna skulle stiga.
Bönder utanför EU får då en verklig chans att konkurrera. För Europas konsumenter skulle prishöjningen synas i matbutiken och inte, som nu, på skattsedeln. Jordbruksbyråkratin i Bryssel skulle få packa ihop.
Det skulle alla vinna på.
DN