EU:s dataintrång

Den mäktiga författningsdomstolen i Tyskland har förklarat att den tyska versionen av EU:s datalagringsdirektiv strider mot landets grundlag. De 34.000 tyska medborgare som protesterat fick rätt. Nu ska alla sms och all datatrafik som lagrats enligt lagens bestämmelser i Tyskland raderas.

Domstolens beslut innebär en seger för de medborgerliga rättigheterna i hela EU. Nu borde inte bara Tysklands, utan hela EU:s, regler göras om.

EU:s direktiv innebär att alla medlemsstater ska ”säkerställa” lagring av uppgifter om alla telefonsamtal i fasta och mobila nät och all internetbaserad e-post och telefon. Privata operatörer ska tvingas lagra alla dessa uppgifter i minst sex månader – och högst två år.

Tala om övervakningssamhälle. Det finns inga särskilda bestämmelser om hur privatlivet och den personliga integriteten ska skyddas, vilket är orimligt. Det hänvisas enbart till Europadomstolen, som har slagit fast att offentliga myndigheters intrång i människors privatliv måste vara ”nödvändigt och proportionerligt” och tjäna ”tydliga och legitima syften”.

Vad är då syftet? EU:s datalagringsdirektiv växte fram som en del av unionens kamp mot terrorn. Efter bombdåden i Madrid 2004 lade Sverige tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Irland fram ett första förslag. Sveriges dåvarande justitieminister Thomas Bodström var mycket drivande.

Det hävdades att EU:s länder behövde enhetliga regler för att kunna spåra terrorister. Det fanns vid den här tiden stora skillnader mellan medlemsländernas bestämmelser, både när det gällde teknik och juridik. I den passfria, gränslösa unionen ansågs det behövas tuffare gemensamma tag för att stoppa terrorn.

Förslaget mötte starkt motstånd. Den europeiska datatillsynsmannen protesterade och Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter röstade ned förslaget.

Men efter bombdåden i London sommaren 2005 uppmanades EU-kommissionen att lägga fram ett nytt förslag – som sedan klubbades. Alla medlemsländer skulle förvandla direktivet till nationell lagstiftning senast den 15 september 2007.

Men det har Sverige inte gjort. En del andra EU-länder – Nederländerna, Grekland och Österrike – har också tagit lång tid på sig. Men enbart Sverige har fällts i EU:s domstol för att ha ”underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”.

Justitieminister Ask har upprepade gånger förklarat att en lag är på väg, men att hon vill värna den enskildes integritet. Frågan utreds fortfarande av justitiedepartementet. Det finns också interna invändningar. Näringsdepartementet har invändningar som rör kostnaden för att ersätta operatörer som tvingas lagra stora mängder datauppgifter.

Det är naturligtvis bra att justiteministern vill skydda medborgarnas privatliv. Men det är olyckligt om regeringen medvetet förhalar införandet av unionens gemensamt beslutade EU-lagar. Sveriges långbänk är särskilt besvärande eftersom det var vårt land som drev fram den långtgående lagstiftningen.

Visserligen heter Sveriges justitieminister inte längre Thomas Bodström. Men det skulle inte bli särskilt mycket gjort i EU om medlemsländerna enbart följde de beslut som de för tillfället sittande regeringarna står bakom.

Ett hederligare och bättre sätt är att öppet arbeta för en förändring av EU:s datalagringsdirektiv. EU-kommissionär Cecilia Malmström har nyligen antytt att en översyn är på väg. Behovet understryks ytterligare av den tyska författningsdomstolens beslut. Det behövs ett stärkt skydd för den enskildes integritet i hela EU – inte bara i Sverige.