En dag i historiens gryning for den socialdemokratiske ledaren Olof Palme från sitt Fårö till Visby. I den sköna Almedalen mellan ringmur och hav stod en talarstol. Den besteg han och började tala. Resten är historia.
Eller historier. Om politiker som fnyste åt "sosseriet" på den stora ön i Östersjön och hittade en egen brygga längre norrut i Roslagen. Om finansministrar som kom flygande från fastlandet och hade ekonomer i bagaget. Om senare socialdemokratiska ledare som skyggade för just denna plats. Och om ett statsministerämne som höll sitt livs bästa tal en sommarkväll mitt under den hätska eurokampanjen.
Ack, ja, Almedalen är för politiska journalister vad stora idrottsarenor och turneringar är för deras sportkolleger - ett måste. Men betyder det något för andra, för medborgarna i gemen?
Nej, säger de som ser det hela som ett mygel- och mingelevenemang. Tvärtom, det är till medborgarnas nackdel att politiker, organisationsfolk, mediemänniskor umgås och kliar varandra på ryggen. Det skapar ett "vi-mot-dom"-samhälle. Dessutom är det alldeles för lätt för särintressen att få ut sitt budskap under falsk flagg i alla dessa seminarier och paneldebatter. Ingen kritisk granskning, säger kritikerna surt (de sitter i allmänhet kvar på fastlandet).
Men med åren har de gnälliga rösterna blivit svagare. Och "Almedalen" utvecklats. I dag är det något av ett politiskt universitet eller gigantisk tankesmedja som öppnar. En sådan är inte som "Allsång på Skansen" - ett lättsjunget, till intet förpliktande evenemang. Däremot genomlyses de flesta aktuella samhällsproblem och det från flera håll och med olika experter. I år står föga överraskande sjukskrivningar och arbetslöshet i fokus, eller med mer politiskt korrekta beteckningar - ohälsotal och tillväxt.
Det vore fel att hävda att den svenska samhällsdebatten är särskilt livlig eller djup, dess främsta kännetecken är att den förs i grupper med stängsel emellan. Partier, organisationer, utredningsgrupper, universitetsforskare, journalister - sällan mötas de. Än mer sällan hålls diskussioner mellan motståndarlägren - mellan fack och arbetsgivare, mellan regering och oppsition. Men i Visby händer det.
Dessutom brukar arrangörerna sträva efter att knyta an till internationell debatt. Sådana gäster kan komma för att ge prestige - typ tyske utrikesministern Joschka Fischer. Eller storheter som lämnar bränsle i diskussionen typ årets Jagdish N Bhagwati och Jeremy Rifkind. Eller för att öka provokationstrycket - vilket väl alla väntar av tisdagens gäst, brittiske finansministern Gordon Brown.
Blir det då några resultat, hur ser balansräkningen ut efter alla dessa sommarveckor av grillar och bufféer i Wisby hotells trädgård? Ett ordentligt plus för hotell- och restaurangnäringen och för Wisbys konferensfaciliteter. Men det andra, det icke-materiella?
Ett plus är att Visbyveckan driver på idéproduktionen i Organisations- och Partisverige. Det går inte att komma till Visby utan något förslag - om än aldrig så trivialt. Sedan går det också lätt att släppa det om det inte slår an, tillfället är inte förpliktigande som en kongress eller en utredningsgrupp.
De politiska talen då? Det var ju Olof Palmes lust att kommunicera med väljarna mitt i semestern som var upprinnelsen.
De har gradvis och proportionsvis förlorat i betydelse. Det har gått med dem litet grand som med riksdagsdebatterna. När partiledaren väl står i talarstolen är allt redan bestämt, han eller hon har berättat vad han eller hon ska säga. Han/hon har deltagit i något seminarium eller - om det är valår - utfört något mer publikt uppdrag bland Visbyturisterna.
Som helhet är Visbyveckan ett ovanligt vitalt inslag i den stillsamma svenska politiken. Och även om det inte är helt okomplicerat är det en möjlighet för den intresserade medborgaren att sätta sig in i hur den politiska debatten just nu förs. almedalen@dn.se är adressen.