Nu har den internationella nedgången för fackföreningsrörelsen nått Sverige. A-kassehöjningarna spelar in, men bakom finns strukturella förändringar som kräver nytänkande.
Tillsammans med Finland och Danmark är Sverige världsmästare i facklig anslutning. I dessa länder har traditionellt omkring 75–80 procent av alla löntagare tillhört en fackförening.
I omvärlden ser det annorlunda ut. Dels har utgångsläget varit sämre, dels har det skett ett drastiskt tapp under de senaste decennierna. I traditionellt ”mellanstarka” fackliga länder som Österrike, Storbritannien och Italien har det fackliga medlemskapet sjunkit från omkring 50 procent år 1980 till cirka 30–35 procent i början av 2000-talet.
I Tyskland, Japan och USA har organisationsgraden minskat från startnivåer på 25–35 procent till 10–20 procent under samma period. Länge tycktes det som om Sverige skulle förbli tämligen opåverkat av denna nedgång.
Men de senaste två åren har en dramatisk förändring inträffat. I en uppsats som har gett rubriker de senaste dagarna konstaterar sociologen Anders Kjellberg att det fackliga medlemsraset nu kommit till Sverige.
Sammanlagt har 235 000 medlemmar lämnat LO, TCO och SACO under 2007–2008. Den fackliga organisationsgraden är nu nere i 71 procent. LO har drabbats hårdast med en minskning på 11 procent, organisationens allvarligaste tillbakagång sedan storstrejken 1909.
En omedelbar förklaring till det stora medlemstappet är de förändrade villkor för arbetslöshetskassorna som genomförts av den borgerliga regeringen. De har lett till höga avgifter i fackföreningar med stor arbetslöshet.Men mycket tyder på att den borgerliga regeringens fram-och-tillbakareformer av A-kassan är en bidragande snarare än en orsakande faktor i raset.
Redan i en studie från 2002 visade Kjellberg på två problematiska samhällsförändringar ur fackföreningsrörelsens perspektiv. Det ena var en attitydförändring bland yngre arbetstagare. Till skillnad från tidigare generationer betraktar de inte fackföreningsmedlemskapet som en fråga om värdegemenskap utan som en tämligen krass affärstransaktion: vad tjänar jag på det? Under goda tider blir svaret ofta ”inte särskilt mycket”.
Den andra förändringen är strukturell. Även om ryktet om den svenska industrins död är överdrivet har det skett en stark förskjutning från industri- till servicesektorn. Av Sveriges tio största fackförbund finns sju nu inom servicesektorn.
Bland offentliganställda är organisationsgraden fortfarande hög medan bara 59 procent tillhör facket i de privata servicenäringarna. Det handlar ofta om lågbetalda och ofta tillfälligt anställda som har svårt att se tydliga fördelar med att vara fackligt anslutna.
Det är inte självklart att låg facklig aktivitet är något dåligt. Högutbildade och experter kan ofta hävda sig utan kollektivets hjälp. Men när det gäller många av de oorganiserade servicearbetarna vore det bra för både dem själva och samhället om de gick med i facket.
LO har historiskt varit bra på att organisera industriarbetare i storföretag. Men nu måste man tänka om och nå ut på små arbetsplatser med mycket varierande arbetsvillkor. Att tillämpa traditionellt fackligt maktspråk – som bojkotten mot en salladsbar i Göteborg häromåret - är kontraproduktivt. Här behövs nytänkande och flexibilitet.
DN