Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Fagert tal om andras val

Foto: Magnus Bard

Samarbete är nyckelordet, sa Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven efter onsdagens samtal med riksdagens talman. Ja, han är till och med öppen för ”samarbete i olika former”, en hänvisning till sin påstådda vilja att skrota blockpolitiken.

I teorin låter det sympatiskt. Många väljare brukar spontant önska sig att politikerna grälar mindre och löser mer tillsammans. LO säger sig gilla tanken. Svenskt Näringsliv oroar sig för att parlamentarisk osäkerhet sprider ringar in i ekonomin så att företagen inte vågar investera och anställa.

Men samarbete om vad? Att ”ta ansvar för landet” är en meningslös fras innan den fyllts med innehåll.

Politik är inte käbbel för käbblets skull. Även om det finns sådana exempel handlar striderna om fundamenta. En ”stark” regering som för en svag politik är inte mycket att ha.

Socialdemokraterna och den tilltänkta partnern Miljöpartiet fick 38 procent av rösterna. De försummade aldrig ett tillfälle att påpeka att den förra alliansregeringen inte hade majoritet i riksdagen – trots drygt 49 procents väljarstöd. Att utnämna sig till segrare är lika löjligt som att hävda att de har fått mandat för den förändring som utlovades i valrörelsen.

Den ekonomiska politiken är grunden för varje regering, men också för varje samarbete av rang. Löfven har visserligen antytt att det går att komma överens om områden där man redan är överens, som en tredje pappamånad (Folkpartiet) och det suddiga begreppet landsbygdspolitik (Centern). Men om Socialdemokraterna menade allvar med sin utsträckta hand till allians­partierna skulle den greppa om skatter, bidrag och jobb.

I stället är det Vänsterpartiet som S och MP ska tala budget med. Logiken finns: ingen vet ännu hur Sverige­demokraterna agerar i riksdagen, men en första förutsättning för att ett rödgrönt förslag ska vinna över alliansens är Jonas Sjöstedts aktiva stöd. Vänstern har naturligtvis krävt både ett betydande inflytande över budgeten och en uppgörelse som stryper vinster i välfärden.

Det är svårt att tro att en budget som Vänsterpartiet röstar ja till skulle locka något enda alliansparti.

När det gäller den avgörande basen för Löfvens regeringspolitik är sålunda blocken gjutna i stenhård betong. Om S först ska förhandla budget med MP och därefter med V finns det inget utrymme kvar för ”samarbete”. Och med tanke på hur Socialdemokraterna i åtta år har dömt ut minsta byggsten i den borgerliga arbetslinjen finns det konsekvens även i detta.

Livet är inte bara ekonomi. Pensionsöverenskommelsen mellan S och de borgerliga har fungerat under lång tid. Friskolekommittén gick det också att enas i, även om Löfven lät annorlunda i valrörelsen. Över huvud taget skulle skolpolitiken vara en möjlig och lämplig zon för långsiktiga beslut, om nu alla parter vore redo att glömma såväl sina egna misslyckanden som råskället på andras.

Om försvaret finns en hygglig samsyn mellan S och de borgerliga, men här som i andra frågor är konflikten inbyggd redan i Löfvens regeringsplan. MP vill varken ha ökade anslag, fler stridsflygplan eller vapenexport.

Energipolitiken lider av samma komplikation. S har tjatat om blocköverskridande överenskommelser i evigheter, men aldrig svarat på vad partiet självt kan kompromissa om eller hur MP ska köras över om kärnkraften. Löfvens idé tycks vara att både alliansen och MP ska ansluta sig till den socialdemokratiska linjen – vilken den nu är.

Detsamma fast omvänt gäller arbetskraftsinvandringen, där S vill riva sönder alliansens och MP:s gemensamma politik.

Löfven säger sig inse att det parlamentariska läget är svårt. Socialdemokraternas självbild är ändå att de fortfarande är det naturliga regeringspartiet. Övriga spelares uppgift är inte att påverka politiken, utan att i bästa fall agera stödkuddar.

Så ser Sverige inte längre ut. S har bara drygt 30 procent i riksdagen. Folk­partiet och Centern har inga incitament att sitta som gisslan hos Löfven. Båda har klarat 4-procentsspärren med andan i halsen, och uppstagning av en vacklande socialdemokrati är ingen säker vinnare hos allmänborgerliga väljare.

Samarbete över blockgränsen kräver i första hand en ny socialdemokratisk attityd. Bollen och pressen ligger inte hos borgerliga småpartier, utan hos Stefan Löfven.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.