Kina: Protester tillhör vardagen.
Under julhelgen kom beskedet att konflikten i den kinesiska byn Wukan fått en lösning. Byborna hade drygt en vecka tidigare handgripligen slängt ut såväl polis som Kommunistpartiets lokala representanter. Orsaken var missnöje med korruption och landförsäljningar som tvingade fattiga bönder från sin mark med liten ersättning. Protesterna exploderade efter att Xue Jinbo, som byborna valt som representant för att förhandla med de lokala myndigheterna, ”avlidit” medan han befann sig hos polisen.
En uppgörelse nåddes efter att ledare på provinsiell och nationell nivå ingripit. Flera av bybornas krav möttes och de lokala myndigheterna blev skarpt tillrättavisade.
Upproret i Wukan är inte på något vis en isolerad händelse. I stället illustrerar den de spänningar som i hög grad präglar Kina.
Regimen i Peking har de senaste åren skickligt konstruerat en fasad av politisk enighet och social stabilitet. Den har stärkt bilden av en kinesisk framgångsmodell där en stark och effektiv stat kan säkra långsiktig ekonomisk utveckling.
Därtill har Pekings fasad inneburit en skarp kontrast med väst och det käbbel som har präglat både debatten om det amerikanska skuldtaket och den europeiska Eurokrisen. Såväl Londonupploppen tidigare i år som Occupy Wall Street har skadeglatt skildrats i kinesisk media.
Men under ytan jäser missnöjet. Antalet stora protester och demonstrationer räknas i tiotusental, enligt vissa bedömningar hundratusental, varje år. Under kravallerna i London i somras noterade kinesiska bloggare att upplopp av liknande omfattning inträffar mer eller mindre dagligen i Kina. De börjar, som i Wukan, ofta på grund av missnöje med lokal korruption och av att fattiga bönder tvingas lämna sin mark.
Men information om oroligheter får begränsad spridning. Kinesisk riksmedia rapporterar sällan om dem över huvud taget och när de nämns så är det i nedtonade termer. Sociala medier har förbättrat möjligheterna att sprida information. Men internetcensuren slår ofta till både snabbt och hårt. Någon dag efter att upproret startade möttes en sökning på ”Wukan” i kinesiska sökmotorer av meddelandet ”i enlighet med gällande lag kan inte sökresultat för Wukan visas”.
Demonstranter bemöts med både piska och morötter. Liksom i Wukan blir ofta delar av deras krav tillgodosedda, men då först efter att ledare på provinsiell eller nationell nivå klivit in. Därmed skapar man intrycket att Kommunistpartiet centralt är vakt av rättvisan, medan rötan finns på lokal nivå.
Upproret i Wukan är också en viktig påminnelse om att myten att kineser värdesätter annat – till exempel social stabilitet – högre än demokrati, är just en myt. Demonstrationerna fokuserade från början på landförsäljningarna och information om Xue Jinbos död. Och byborna betonade konsekvent sin lojalitet med Kommunistpartiets ledarskap i Peking. Men protesterna hann knappt ta fart innan krav också höjdes på ”riktig demokrati” och att folket ska kunna välja sina ledare.
Även när ordet demokrati inte nämns i den här typen av protester så uttrycker de tydliga ställningstaganden för värden som är intimt sammankopplade med politisk demokrati såsom yttrande- och informationsfrihet, likhet inför lagen och, inte minst, att politiska ledare ska vara ansvariga inför folket.
Sedan studentprotesterna och massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 har det varit viktigt för Kommunistpartiet att stärka bilden av politisk enighet och social stabilitet. Och man har varit framgångsrik. Tillsammans med de senaste två decenniernas fenomenala ekonomiska utveckling har den kinesiska modellen av vissa betraktats som ett föredöme.
En mer kritisk hållning är viktig, inte minst för att ge stöd till de tiotusentals kineser som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.