Socialdemokraterna vill ta från de rika och ge till de fattiga. En så vacker tanke har inte i svensk verklighet att göra.
Äntligen känner vi igen partiet! Så måste det ha känts för både socialdemokrater och icke-socialdemokrater som i går morse läste Mona Sahlins och Thomas Östros artikel på DN Debatt.
Här trädde det gamla skattehöjarpartiet fram, det som tror sig kunna lösa alla problem med att öka de offentliga utgifterna. Insatsen var måttlig: höjd skatt på miljoninkomster, något slags återinförd förmögenhetsskatt och en särskild skatt på fastigheter med ett marknadsvärde på 6 miljoner eller mer. Men det var ingen måtta på vad dessa pengar skulle räcka till: kunskapslyft, framtidsjobb, välfärdskvalitet.
Gammal god socialdemokrati med en dos ekonomisk populism alltså. För även om det finns miljonärer i Sverige är de inte så fantastiskt många och dessutom är de människor som gärna undviker skatt till exempel genom att flytta.
Närmare detaljer utlovas i den socialdemokratiska budgetmotionen. Trots det ska artikeln nog inte läsas alldeles bokstavligt, det handlar mer om att ange riktningen för valrörelsen – och en eventuell senare s-ledd vänsterregering.
Denna valrörelse avtecknar sig redan tydligt – och den kommer att följa de närmast föregående vad gäller teman. Tillväxt och sysselsättning samt välfärdens kärnverksamheter är de områden där Fredrik Reinfeldts lag kommer att möta Mona Sahlins.
Rätt mycket kan återanvändas. Jobben, jobben, jobben var allianstemat förra gången, nu lär vi höra den refrängen med större kläm från oppositionen. Om skattesänkningar var alliansens medel så har den socialdemokratiska oppositionen utsett just de sänkningar som följt av jobbavdraget till attackobjekt nummer ett.
Fast hittills har den socialdemokratiska ledningen varit försiktig med att lova återställare på just detta område. I stället utlovar man ytterligare skattesänkningar – för pensionärerna.
Även om det haltar en del är upplägget klart: alliansregeringen ska angripas för att ha svikit sina vallöften om fler jobb och för att ha förstört statsfinanserna genom skattesänkningar. Det socialdemokratiska alternativet ska ge fler jobb och starka offentliga finanser.
Mona Sahlin faller alltså tillbaka på traditionell S-retorik, den fungerade när Göran Persson använde den 1998 och 2002. Då hade också väljarna i färskt minne den djupaste ekonomiska kris Sverige upplevt under efterkrigstiden och tilltron till Socialdemokraternas förmåga att regera var orubbad.
Så är det inte längre. Alliansregeringen har effektivt dementerat föreställningen att borgerliga regeringar slutar i inbördes gräl och förstörda statsfinanser. Visst har svensk ekonomi drabbats hårt av den globala kris som utlöstes för ett år sedan, men regering och riksbank har inte tappat greppet. Och visst visar svenska statsbudgeten nu ett underskott, men det skenar inte ner i avgrunden som på 1990-talet. Att alliansens recept för att bryta det så kallade utanförskapet, det vill säga att fler ska försörja sig själva och färre vara beroende av offentliga insatser, inte fått den verkan som partierna hoppades är likaså uppenbart.
Men är det socialdemokratiska receptet bättre? Det beror på utsiktspunkten. Den som ser ekonomin som ett nollsumme-spel där någons vinst alltid är en annans förlust sätter sin lit till den förenklade robinhoodmodell som Mona Sahlin och Thomas Östros lanserar: att ta från de rika och ge till de fattiga.
Den som däremot inser att mer resurser till skolor och vårdhem bara kan komma ur en växande ekonomi, där människor har jobb, betalar skatt men också får mer kvar till eget förfogande, bör vara beredda att ge alliansen nytt förtroende.
Klyftorna i svensk politik djupnar.
DN