Ekonomijournalister i hela Europa skrev artiklar på artiklar under hela 00-talet om att den isländska företagsexpansionen i Europa var ohållbar, belåningsgraden och risktagandet för högt. Men det lilla örikets främsta företrädare, president Ólafur Grimsson, höll tal i London med rubriken: Hur man lyckas i dagens affärsliv – lärdomar av Islands resa.
De unga vikingarna, som presidenten kallade de isländska entreprenörerna, stod för tretton unika dygder. En av de främsta var riskvilligheten ”som får oss att vinna där andra fallerar eller inte ens törs satsa”.
Friskt vågat gav stora vinster för islänningar. Hemma lånade de friskt till hus, stora bilar och annan konsumtion. De tog korglån i blandade utländska valutor när den isländska kronan enligt BigMac-index var världens mest övervärderade och köpte aktier i sina vikingaföretag som växte snabbt i Europa.
Sen gick Lehman Brothers omkull i USA och ingen ville låna ut till vikingarna. Så var det roliga slut. Att McDonald’s franchisetagare på Island stängde de tre burgarköken var den minsta smällen. Kronan sjönk som en sten, medborgarnas utländska lån blev dubbelt så dyra. Staten fick gå in och rädda bankerna.
I enlighet med EES-avtalet har Island en insättargaranti för sparare, taket går vid knappt 21.000 euro. Men Island förklarade att garantin bara gäller isländska sparare. De som satt in pengar till fin ränta, runt 5,5 procent, hos Icesave i Storbritannien och Nederländerna tänkte islänningarna inte ta ansvar för.
Den ståndpunkten gjorde holländarna och inte minst britterna ursinniga. Premiärminister Gordon Brown slog till med antiterroristlagstiftning och frös de isländska tillgångarna. Vilket i sin tur fick islänningarna att rasa.
Efter många om och men antog alltinget Icesavelagen strax före nyår. Den går ut på att islänningarna lovat att betala sin egen insättningsgaranti till Storbritannien och Holland, som redan ersatt blåsta sparare upp till sina egna tak – 100.000 euro i Holland, 50.000 pund i Storbritannien. Britter och holländare får alltså betala en god del av notan. Men de är förstås så många fler att slå ut den på.
Islands befolkning krymper i krisen, senaste räkningen gav 317.593 invånare. Lite fler än i Malmö, lite färre än i Jönköpings län. Skulden för vikingabankerna i England och Holland motsvarar 12.000 euro per person. Mycket pengar, men inte oöverstigligt för ett folk som 2008 hade samma levnadsstandard per köpkrona som en dansk eller svensk. Allt ska inte betalas på en gång, det handlar om 25 år och amorteringsfri inledning.
Men president Ólafur Grimsson har lagt in veto mot Icesavelagen, frågan överlämnas till folkomröstning.
De allra första opinionsmätningarna visar att islänningarna vill riva upp lagen, men motståndet minskar timme för timme. Uppenbarligen räds många med rödgröna statsministern Jóhanna Sigurðardóttir att omvärlden slutar lita på Island om man inte håller avtal. Och tillit är nödvändigt för återhämtning. Men än är flertalet upprörda över dåliga lånevillkor och anklagar Storbritannien för utfrysningsfasoner.
Vad islänningarna i oppositionella Självständighetspartiet kanske inte räknar med är att andra européer minns torskkrigen, när Island tre gånger ensidigt utvidgade sin fiskegräns under hotet att amerikanerna annars hade satt sin sista soldat på basen Keflavik. Förlorarna då var främst brittiska fiskare. Och britterna vill inte torska på isländsk självsvåldighet en gång till.
Det är alltid svårt att avgöra vad som är rimliga fredsvillkor, kanske har Island fått det väl tufft på grund av tidigare försyndelser. Men nu när kalla kriget är slut har ett litet rikt men krisande i-land inget att hota med. Det gäller att vinna förtroende, även om det har ett högt pris.