I kärnkraftsfrågan har Miljöpartiet blivit sin egen gamla retoriks fånge. Den som tänker globalt inser att priset för avveckling blir ökade koldioxidutsläpp.
”Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan även Sverige”, skriver Miljöpartiets nya spåkrör på DN Debatt (1/6). Åsa Romson och Gustav Fridolin kryddar argumenteringen med att Sverige egentligen har ännu bättre förutsättningar än Tyskland att avveckla kärnkraften: ”Energimyndigheten bedömer att Sverige kommer ha ett elöverskott på 23 TWh till år 2020, det motsvarar hälften av vår kärnkraftsel. Sverige har därutöver goda geografiska förutsättningar för bland annat vindkraft och vågenergi.”
Miljöpartiet har gjort en lång resa sedan det bildades 1981 i efterdyningarna av folkomröstningen om kärnkraften. Det har blivit mer resultatinriktat och mindre fundamentalistiskt i sin syn på vad politik är och bör vara. Men just här, i kärnkraftsfrågan, lever det gamla Miljöpartiet.
Argumenteringen i de två språkrörens artikel är allt annat än modern, vilket miljöpartister nu för tiden annars gärna vill framstå som. Precis som för trettio år sedan behandlar de kärnkraften som en fråga om att vilja. Strålning är farlig. Sol, vind och vatten är bra. Om vi bara säger nej till det dåliga och bejakar det goda så blir vår värld så mycket bättre.
Ett sådant tänkande ledde vilse i början av 1980-talet och gör det än mer i dag. Nu vet vi mer om den smygande faran med fossila bränslen. Växthuseffekten har inte fått kärnkraftens säkerhetsproblem att försvinna eller avfallet att sluta stråla. Men den har gjort det tydligt att det finns andra energislag som är mycket farligare för vår jord än kärnkraften.
Naturligtvis är miljöpartister emot kol också. Ändå är både växthuseffekten och den konkreta frågan vad en avveckling skulle betyda för klimatet märkligt frånvarande i språkrörens artikel. Nyckelfrågan är inte om det ska satsas på förnybara energikällor utan om dessa under överskådlig tid kan ersätta både fossila bränslen och kärnkraft.
Det är sant att Tyskland satsar mycket på sol och vindkraft. Det gör även världens mest folkrika och snabbväxande ekonomi, Kina. Men samtidigt storsatsar de på fossila bränslen. Kina öppnar i skrämmande hög takt nya kolkraftverk, medan Tyskland förbereder sig för att via den nya gasledningen under Östersjön öka sin import av rysk naturgas.
Älskar kineser att leva insvepta i svart smog? Längtar tyskar efter att bli beroende av ett auktoritärt Rysslands nycker? Om politik främst handlade om att vilja skulle de tillgodose sitt energibehov genom ännu större satsningar på förnybara energikällor. Men det som sol och vind ger förslår helt enkelt inte.
De två språkrörens ekvation går därför inte ihop. De undanhåller sina läsare den helt angörande pusselbiten att tekniken för att människan ska kunna tillgodogöra sig sol- och vindenergi under överskådlig tid inte klarar uppgiften att tillgodose världens energibehov.
”Tänk globalt, handla lokalt” har varit ett rättesnöre för den internationella rörelse som de svenska miljöpartisterna anser sig vara en del av. Men det ironiska är att Miljöpartiet alltjämt anlägger ett snävt nationellt perspektiv på kärnkraften.
Ur ett globalt perspektiv är ett elöverskott i Sverige inte något argument för att vi ska stänga kärnkraftsreaktorer. Elen strömmar över nationsgränserna. Ett överskott hos oss som uppnåtts genom att vi behållit och utvecklat vår kärnkraft kan exporteras. Exakt vad det betyder för den globala miljön beror på vilket alternativet just då hade varit för importören. Men i regel är den el som produceras för att hantera toppar i efterfrågan den smutsigaste.
Export av svensk kärnkraftsel kan därför vara mycket effektiv global miljöpolitik.