Det egyptiska folkets frihetstörst växer sig allt starkare. Nu står även den mäktiga militären på dess sida. Kvinnorna har särskilt mycket att vinna – och förlora.
Närmare två miljoner egyptier samlades i går på Frihetstorget i Kairo för att med enad röst kräva president Hosni Mubaraks avgång. De omfattande protesterna spred sig även till staden Alexandria och i skrivande stund tycktes militären hålla sitt löfte om att inte bruka våld mot demonstranterna.
Att armén, landets verkliga maktfaktor, ställt sig på folkets sida är avgörande för protesternas fortsatta framgång. Hittills har Mubarak gjort vissa eftergifter, såsom att byta ut regeringsmedlemmar, men det står nu klart att endast hans avgång kan blidka det folk han styrt över i tre decennier.
Medelåldern i Egypten är blott 23 år. Det innebär att många av de unga människor som nu längtar efter demokrati aldrig har upplevt något annat styre än den maktfullkomlige Mubaraks. Tack vare sociala medier som Facebook och Twitter är de förhoppningsvis på väg att ta kontroll över sin egen och Egyptens framtid.
I det kaotiska läget råder dock stor osäkerhet om hur en sådan framtid kan komma att se ut. Frågetecknen är många. Det främsta är: Hur länge kan president Mubarak sitta kvar? Hans valda strategi verkar vara att vänta ut folket på gatorna tills missnöjet har svalnat. Men ju längre tiden går, desto mer växer vreden över hans tjurskallighet.
Vilket stöd kan den folkliga massrörelsen räkna med från väst? Hittills har reaktionerna från EU och USA varit svala och mer realpolitiskt beräknande än uppmuntrande.
Har regimkritikern Mohamed ElBaradei, hemkommen från exil i Wien, tillräcklig folklig förankring för att kunna nå ut inte bara till Kairos akademiker utan till de breda massorna? En fjärdedel av landets invånare lever under fattigdomsgränsen på mindre än en dollar om dagen. Analfabetismen är utbredd.
Landets största oppositionsgrupp Muslimska brödraskapet har varit skickligt på att utnyttja de fattigas situation för att stärka sin egen position. Vid ett eventuellt val tros brödraskapet, som förespråkar en islamisk stat med sharia-lagar, kunna få 20 till 30 procent av rösterna – eventuellt mer, beroende på hur instabilt läget är. Ett stärkt islamistiskt inflytande i en av arabvärldens viktigaste länder skulle vara mycket sorgliga nyheter för de muslimska kvinnor som kräver sina rättigheter.
På Egyptens gator blandas nu unga människor över könsgränserna. Andelen kvinnor har växt dag för dag sedan protesterna inleddes. Den kända feministen Nawal El Saadawi har sina 80 år till trots anslutit sig till sina yngre medsystrar med glödande energi. Precis som i Iran håller kvinnors ansikten på att bli revolutionens.
Det är i sig omvälvande. Ute på landet i övre Egypten är mer än hälften av flickorna i åldern 13–15 inte inskrivna i skolan, till skillnad från 11 procent av pojkarna. Uppfattningen att kvinnor inte behöver någon utbildning är nära sammankopplad med den låga ålder då de ingår äktenskap; 17 procent av alla flickor under 19 år är gifta.
Innan livet ens har hunnit börja är Egyptens unga kvinnor förpassade till ett liv i hemmet. Tillvaron blir till ett fängelse utan möjlighet att påverka varken samhället eller sina egna livsvillkor. Det passar Muslimska brödraskapet, med deras ultrakonservativa kvinnosyn, alldeles utmärkt.
Det egyptiska folkets frihetskamp är också kvinnornas. Ingen demokratiseringsprocess är fullständig utan dem. Därför måste omvärlden uppmärksamma den nyckelroll de spelar och ge sitt hundraprocentiga stöd till deras kamp för lika rättigheter.