Under den gångna valrörelsen har partierna strött vallöften över väljarna. En fråga har lyst med sin frånvaro: hur resurserna till framtidens välfärd ska skapas.
Runt om i Europa kämpar regeringar med att kapa underskotten i sviterna efter finanskrisen. Det är inte tal om att sänka skatter eller genomföra välfärdsreformer som kostar pengar. I stället väntar stora nedskärningar och skattehöjningar för att få debet och kredit att gå ihop. I den tyska förbundsdagen inleddes i går en fyra dagars lång debatt om regeringens saneringspaket.
Sverige tillhör de få länder som inte tycks behöva gå igenom denna smärtsamma sparprocess. I ett europeiskt perspektiv är det svenska budgetunderskottet marginellt och statsskulden är i dag lägre än vad den var för fyra år sedan, trots att finanskrisen satte hård press på de offentliga finanserna.
Tack vare finansminister Anders Borgs säkra handlag under krisen, kombinerat med ett gott utgångsläge efter Göran Perssons tid vid makten, behöver inte Sverige inleda en liknande besparingskur som på 1990-talet. Under den gångna mandatperioden har regeringen hållit i pengarna och minskat utgifterna i socialförsäkringssystemen, vilket oppositionen gång på gång kritiserat. Men framsidan av myntet är att nästa finansminister slipper ägna den närmaste tiden åt att jaga besparingar. I den pågående valrörelsen talar därför ingen om minskade utgifter utan om satsningar på välfärden.
Regeringen förtjänar ett erkännande för sin budgetpolitik, som är ett starkt skäl att ge de borgerliga ett förnyat förtroende den 19 september. Men det finns en risk att självberömmet glider över i förnöjsam passivitet. Tydligast märks detta i alliansens valmanifest där löften om att stärka de välståndsbildande krafterna och därmed säkra finansieringen av framtidens välfärdsstat knappast prioriteras. En sådan tillväxtpolitik ryms inte ens under rubriken ”reformambitioner”, det vill säga sådant som man kanske får råd med.
I alliansens valmanifest heter det att det ur tillväxtsynpunkt är önskvärt med sänkt bolagsskatt, borttagen värnskatt, riskkapitalavdrag, expertskatt, FoU-avdrag och ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Men samtidigt påstår regeringspartierna att det under nästa mandatperiod inte finns något ”ekonomiskt utrymme att sänka dessa tillväxtskadliga skatter”.
Argumentationen är fullständigt bakvänd. Om det är något ett land har råd med, så är det att genomföra åtgärder som tydligt stärker den ekonomiska tillväxten. Ett växande välstånd är själva grundförutsättningen för att ha råd med alla de vallöften som både alliansen och de rödgröna strött omkring sig de senaste veckorna. Det är tillväxt som skapar överskott i statens budget, inte överskott som skapar tillväxt.
Att satsa på en välståndsbyggande politik är särskilt viktigt för ett land som just gått igenom en svår kris.
Man skulle önska att det fanns en opposition som hade vett att påpeka detta. Men Socialdemokraterna är på grund av samarbetet med Vänsterpartiet fokuserade på nya välfärdsutgifter. De rödgröna bortser ännu mer än alliansen från hur man i framtiden ska få råd med välfärdsnotan. Om Vänsterpartiet fick bestämma skulle oppositionen gå till val på att förbjuda stora delar av den framväxande tjänstesektorn inom vård, skola och omsorg, det vill säga den del av företagar-Sverige som har stor tillväxtpotential.
Under valrörelsen har det talats mycket om skatter och ekonomi, men nästan bara ur ett kortsiktigt plånboksperspektiv. De ekonomiska frågor som verkligen avgör utvecklingen på sikt har partierna inte velat röra vid.
Förr eller senare kommer vi alla att få betala priset för denna förnöjsamhetens tystnad.