Socialdemokraterna tar efter alliansen och anpassar sin retorik till mittenväljarna. Det finns en risk att bägge blocken i slutändan förlorar på trängseln i mitten.
Socialdemokraternas partikongress bjöd inte direkt på några större överraskningar. Partistyrelsen fick sin vilja igenom i alla större frågor. I retoriken syns en tydlig anpassning till de borgerliga. Vinstintressen i skolan och vården accepteras men ska mötas med kvalitetskrav. Småföretagarnas ställning ska stärkas, kunskapskraven betonas i skolpolitiken och kampen mot arbetslösheten ska prioriteras.
Mer ord än konkreta förslag, men ändå tydliga signaler. Positivt var i alla fall att kongressen biföll en motion om att se över småföretagares sjuklöneansvar. Som förre LO-ordföranden Stig Malm påpekade är det en ganska tung börda för ett litet företag att behöva betala både sjuklön och vikarielön när någon av de anställda blir sjuk och måste ersättas.
Socialdemokraterna saknar än så länge trovärdighet i småföretagarpolitiken. Under de tolv år partiet satt vid makten gjorde man inte mycket för att förbättra entreprenörsklimatet i Sverige. Men förhoppningsvis kan den nya S-retoriken åtminstone föra det goda med sig att alliansen tar småföretagarnas villkor på större allvar än den gjort hittills i regeringsställning.
Kongressen beslöt även att se över Ipred-lagen mot fildelning för att få en bättre balans mellan integritets- och upphovsrättsintressena, samt att se över den så kallade Ebo-lagen om flyktingars rätt att bosätta sig var de vill. Vad det sen blir av alla dessa översyner är en annan femma.
Att socialdemokratin inte motsätter sig vinstintressen i vården och skolan retar säkerligen delar av partiets kärnväljare. Men det är egentligen inte så konstigt. Statligt ägande har aldrig varit partiets huvudspår – med undantag för några dikeskörningar på 1920-talet, 1940-talet och 1970-talet som alla slutade i fiasko.
Partiet har i stället förespråkat statlig makt genom höga skatter och regleringar – en princip som nu steg för steg vidgas till den offentliga servicesektorn.
Partikongressen jublade inte över förslagen. Men ombuden har varit disciplinerade. Partiledningen behöver svängrum för nya utspel i valrörelsen. För första gången på ett halvsekel går S dessutom till val på att ingå i en koalitionsregering. Det blir i förhandlingarna med Vänstern och Miljöpartiet som de rödgrönas konkreta politik kommer att mejslas fram.
En kvalificerad gissning är att den huvudsakliga skiljelinjen mellan blocken kommer att centrera kring socialdemokraternas krav på höjd a-kassa och alliansens fortsatta jobbskatteavdrag. Det jämna opinionsläget gör att ingen sida vågar vara särskilt visionär eller avvika för mycket från motståndarsidan.
Det vore vanskligt. Skiljelinjerna i svensk politik ska inte underskattas men de framstår lätt som rent tekniska. I det läget riskerar helt andra frågor att komma i förgrunden, såsom Sverigedemokraternas invandringskritik och hur de ska hanteras om de får en vågmästarställning i riksdagen.
Trängseln i mitten kan ses som ett uttryck för att partierna anpassat sig till vad svenska folket vill ha – inga experiment. Men alliansen vann valet 2006 för att man hade en vision som gick bortom procentsatserna: kampen mot utanförskapet. Göran Persson framstod som en trött förvaltare av makten och förlorade.
Visionär politik behöver inte vara detsamma som ideologisk renlärighet. Det handlar om att presentera en idé om vilken sorts samhälle man strävar efter. En berättelse som både är anpassad till samtidens utmaningar och kan väcka entusiasm. Som framtidsvision räcker varken höjd a-kassa eller fler jobbskatteavdrag särskilt långt.