Riktigt hur det gick till när euroländerna krävde konfiskering av bankspararnas pengar för att gå med på nödlån till Cypern får vi kanske aldrig veta.
Det drastiska och olyckliga beslutet fattades bakom lyckta dörrar i Bryssel och nu skyller alla på varandra. I ett tal till de upprörda medborgarna försvarade sig president Anastasiades i söndags kväll med att han mot sin vilja tvingades gå med på engångsskatten eftersom alternativet hade varit ännu värre: statsbankrutt och euroutträde.
Många källor uppger att det var Wolfgang Schäuble, tillsammans med kolleger från Finland och Slovakien, som hårdast drev kravet på att beskatta de cypriotiska bankspararna. Själv hävdar dock Tysklands finansminister att IMF och ECB låg bakom idén.
Helt fel, svarade ECB:s Jörg Asmussen under en presskonferens i går. Han påstår att engångsskatten i själva verket var en del av den cypriotiska regeringens åtgärdsprogram. Om Cyperns president vill göra ”förändringar i strukturen av skatten på banktillgångar är det i hans händer”, förklarar Asmussen.
Så snurrar beskyllningarna runt i en cirkel. Men vem som än kläckte tanken bakom överenskommelsen i Bryssel var den illa genomtänkt och i värsta fall ödesdiger. Engångsskatten försvagar förtroendet för EU-ländernas insättningsgaranti, som innebär att staterna skyddar sparande upp till 100 000 euro, och kan därför leda till att eurokrisen åter bli akut.
Om inte småspararnas pengar på Cypern garanteras, hur ska då invånare i Spanien eller Italien kunna känna sig säkra? Risken är att medborgare i alla euroländer med problem blir nervösa och går till banken för att ta ut sina pengar. En så kallad bankrusning skulle snabbt leda till en akut ekonomisk kris.
De nattliga förhandlingarna i Bryssel påverkar också förtroendet för hela valutasamarbetet. Om insättningsgarantin inte gäller överallt, vilka beslut är det då som håller?
Gång på gång under eurokrisen har de politiska ledarna tvingats bryta mot valutasamarbetets bestämmelser. Och under krisens akuta skede var det kanske begripligt och nödvändigt att försöka rädda euron även om det innebar avvikelser från förordningarna.
Men regelbrotten ska inte sättas i system. Det krävs bättre förberedda beslut, öppna diskussioner och tydliga bestämmelser om vad som gäller; annars sprids känslan av att allting gungar. Oförutsägbarheten i kombination med centralstyrningen blir i längden destruktiv för euron och förödande för människors tilltro till valutaunionen.
Cyperns stora problem beror delvis på eurokrisen, men är också självförvållade. Banksektorn är groteskt överdimensionerad och miljonstinna ryssar har betraktat ön som ett paradis. ECB har krävt lagar mot penningtvätt och misstankarna om att kriminella förvandlar svarta pengar till vita på ön borde ha lett till tuffare tag för länge sedan. Att Tyskland, Finland och andra euroländer inte vill ge landet nödlån utan medfinansiering är begripligt.
Men insättningsgarantin är en central och nödvändig del av valutasamarbetet. Därför får man hoppas att Cyperns parlament, som i dag ska ta ställning till uppgörelsen, inser vad som står på spel.
Påbudet från övriga euroländer är inte hugget i sten, utan kan förändras. Cypern måste bidra till finansieringen av nödlånet och det finns inga enkla lösningar. Men om engångsskatten utformas så att den enbart drabbar banksparande över nivån för EU:s insättningsgaranti kan förtroendet för euron förhoppningsvis räddas ännu en gång.