Staten och kommunerna har ofta för dålig koll på vad deras företag gör. Styrelsen agerar som hejaklack till vd i stället för att ta ansvar.
Mats Odell, finansmarknadsminister, blev lika häpen som gemene medborgare när han fick veta att staten genom sitt företag SEK plötsligt blivit ägare till 3,3 procent av Swedbank.
SEK, som är en förkortning för det ursprungliga namnet Svensk Exportkredit, hade lånat ut en halv miljard kronor till Sparbanksstiftelserna för att de skulle delta i Swedbanks nyemission. När aktiekursen sjönk tog SEK över aktierna som stiftelserna lämnat i pant för lånet.
Svensk exportkredit för att hjälpa svenska stiftelser att köpa aktier i en svensk bank – det låter orimligt. Det är därför företaget kallar sig SEK – förkortningen för svenska kronor, här handlar det om att låna ut pengar till lite vad som helst.
Svenska kommuner har länge kunnat låna hos SEK med den krystade motiveringen att exportföretagen inte skulle klara sig utan vägar, skolor och kulturhus. Sedan några år har SEK kontor i Helsingfors. Där arbetar fem anställda, bland annat med att låna ut till finska kommuner.
Hur skulle svenska exportföretag kunna sälja till finska företag om inte de finska kommunerna kunde bygga ut hamnar, hockeyhallar och hälsovård? Eller så, torde argumentationen gå.
De klassiska exportkrediterna stod i fjol för bara 41 procent av det som förr hette nyutlåning och nu kallas nya kundfinansieringslösningar. Lägger man till andra pengar till exporter blir det drygt hälften. I övrigt är det andra finansiella institut och offentliga verksamheter som är kunder.
Så har det kunnat bli därför att vd och de anställda tycker det är roligt att växa. När det var lätt för exportföretagen att låna i slutet av 1990-talet gällde det för Svensk Exportkredit att hitta andra kunder. Annars måste man krympa. Och krympa vill ingen.
Eftersom växandet inte lett till några smällar har det fått fortgå.
Sådant händer också i privata företag. Ibland går det bra. Ibland går det illa när skomakaren utvidgar med jeansbutik.
Men statliga och kommunala företag ska ha en bestämd uppgift, en annan än att bara tjäna pengar. När vd i expansionsiver vill göra annat är det styrelseledamöternas uppgift att säga nej, att larma högsta ort. I stället agerar ledamöterna alltför ofta hejaklack åt direktören i sina kontakter med departement och kommunledningar. Som om vd var deras uppdragsgivare och inte ägaren.
Att Svensk Exportkredit lånar ut till finska kommuner är märkligt. Ännu underligare är att kommunerna Skellefteå och Örnsköldsvik äger en etanolfabrik i Polen och sockerrörsplantager i Afrika. Det gör de genom sina kommunala enerigiföretag som i sin tur vid detta laget tillsammans äger 70 procent av etanolföretaget Sekab, då är också Umeå med på ett litet hörn.
Kommunerna började som delägare, gick sedan i borgen för lån som Sekab inte kunde betala trots direktörns passionerade tal om snar vändning. Lånen omvandlades till aktiekapital och så blev kommunerna majoritetsägare.
Styrelseledamöterna lyckades inte säga ifrån och stoppa utlandssatsningarna. De hejade på. Nu riskerar Örnsköldsvik och Skellefteå att förlora åtminstone en halv miljard skattekronor var.
I Örnsköldsvik sitter styrelsen för energibolaget kvar. I Skellefteå tvangs styrelse och vd ställa sina platser till förfogande.
Till skillnad från det kommunala Sekab kan SEK:s Swedbanksinnehav bli en bra affär. Men det spelar ingen roll. Stat och kommun ska inte göra vad som helst i företagsform för att tjäna pengar. Och detta är det styrelseledamöternas ansvar att se till.