Cameron gav tre skäl för att tänka över EU:s framtid: eurokrisen leder till grundläggande förändringar, konkurrenskraften i många medlemsländer är för dålig och det demokratiska underskottet har växt.
Den inre marknaden är EU:s viktigaste byggsten, sa Cameron, och konkurrensen måste förbättras även inom servicesektorn. Att medlemsländerna är olika kräver flexibilitet av det slag som redan Schengensamarbetet är ett exempel på. Och eurozonens beslut måste fungera även för EU-stater som inte är med.
Brittiska folkets förtroende för EU har nått botten, enligt Cameron, och därför håller det inte att ignorera frågan. Men han var också tydlig med de risker ett utträde ur EU innebär. Europamarknaden är livsnödvändig för brittiska företag och jobb, och som ensamvarg får London en svagare röst i Washington, Peking och Delhi.
En del av premiärministerns budskap är självklarheter. Vem vill inte ha ett flexibelt och effektivt EU där alla trivs? Att eurokrisen har vidgat klyftan mellan folk och valda är också uppenbart i unionens olika hörn, där regeringar fallit som käglor.
Men Cameron ägnar sig dessutom åt riskabel politisk taktik, precis som han tidigare har flörtat med EU-kritiska stämningar. Britterna har alltid varit ambivalenta till EU, och många inom hans konservativa parti direkt fientliga. Om oron inom Tories kan stävjas och den EU-skeptiska opinionen utnyttjas kan fördelar nås i parlamentsvalet 2015. Regeringens åtstramningspolitik är inte särskilt populär, och så här kan uppmärksamheten avledas.
Koalitionspartnern, EU-vänliga Liberaldemokraterna, sliter sitt hår men väljarstödet viker. Labouroppositionen säger sig vara emot en folkomröstning om EU, men det är tveksamt om den vågar gå till val på att vägra låta britterna få säga sitt. Cameron har sett till att EU-frågan lever. Däremot kan han inte vara säker på att väljarna tillmäter den samma vikt som Tories rabiata EU-hatare.
Tyskland och Frankrike reagerade som väntat på talet. Inga medlemmar har en à la carte-meny att välja från, hette det. Intresset bland euroländerna för brittiska invändningar är svalt när det brinner på finansmarknaderna. Det finns också en rädsla för att öppna en Pandoras ask, där fler vill plocka de EU-bitar som passar dem, och för fördragsändringar som tvingar fram nyckfulla folkomröstningar i flera länder.
Faran med Camerons utspel är att EU åter kastas in i ändlösa diskussioner om komplicerad juridik. En hel del av Camerons kritik skulle kunna hanteras inom ramen för sedvanliga förhandlingar mellan EU:s länder, i stället för att resten av unionen försätts i ett slags utpressningssituation. I många frågor kan Storbritannien förmodligen räkna med Sveriges stöd. Men risken nu är att Camerons utspel i praktiken innebär att Storbritannien tar ett första steg ut ur EU, vilket skulle kunna leda till en äventyrlig splittring av Europa.
Folkomröstning är i grunden en dålig metod för att reda ut komplexa problem med spretande aspekter. Väljarna röstar sällan enbart i sakfrågan utan visar sitt missnöje med sittande regering. Men man kan också undra hur temat någonsin ska kunna avföras från den brittiska dagordningen utan en folkomröstning.
Cameron var således noga med att understryka hur viktigt EU är för Storbritannien, som exportmarknad och som medspelare på den internationella scenen. Han avvisade tanken på att delta utan att ha inflytande, som Norge gör. EU-motståndarnas påstående att medlemskapet inte spelar någon ekonomisk roll, eller att Asien och brittiska samväldet kan ersätta den inre marknaden, är verklighetsfrämmande.
En brittisk sorti skulle dessvärre också försvaga den marknadsvänliga flygeln inom EU. Hela unionen mår bra av ett betydande anglosaxiskt inflytande över ekonomin.
EU bör göra sitt för att behålla Storbritannien. Men David Cameron borde också leva som han lär och anstränga sig för att förankra och försvara EU-tanken.