I Egypten hyllades Recep Tayyip Erdogan av jublande massor. Under veckans turné har Turkiets premiärminister också blivit väl mottagen i Libyen och Tunisien, de andra två länderna där den arabiska våren vält uråldriga diktaturer.
Utan tvivel har de folkliga revolterna sneglat intresserat mot den turkiska demokratin, sedan nio år regerad av det milt islamistiska partiet AKP. Dessvärre har Erdogan också tjänat ihop till applåderna genom allt gällare attacker mot Israel.
Till nyligen gick AKP:s utrikespolitik ut på att vara kompis med alla. Ju viktigare regional spelare landet är, desto mer attraktiv partner för USA och Europa skulle Turkiet bli.
Okomplicerat var det aldrig. Närmandet till Iran har ackompanjerats av en överslätande inställning till mullornas misstänkta kärnvapenprogram. Vänskapen med den syriska regimen är komprometterad efter Assads massakrer på civila. Och Turkiet sa nej till ett Natoingripande i Khaddafis Libyen, där man gjort mångmiljardinvesteringar.
Det märkliga undantaget är förhållandet till Israel. Den turkiska eliten och militären odlade banden under decennier, medan AKP:s styre har eroderat dem. Gazakriget 2009 innebar en drastisk försämring. Sedan israeliska soldater i maj förra året dödade nio turkar ombord på ”Mavi Marmara”, en del av Ship to Gaza, har konflikten trappats upp.
FN:s utredning slog fast att Israel använt orimligt våld, men också att sjöblockaden av Gaza är laglig. Turkiet vägrar acceptera den andra delen i utslaget, Israel vägrar att be om ursäkt för kommandoräden.
Inte nog med att Erdogan skickade hem Israels ambassadör. Han har deklarerat att han vill besöka Gaza, att den turkiska flottan ska visa större närvaro i östra Medelhavet och att det kan bli aktuellt att skydda hjälpsändningar som försöker bryta blockaden.”Mavi Marmara” var skäl nog att gå i krig, har Erdogan sagt, men turkarna avstod på grund av sitt ”tålamod”.
Turkiet bedriver också kampanj för att FN ska rösta in Palestina som medlemsstat. Erkännande är en plikt, sa Erdogan inför Arabförbundet.
Tonläget är alarmerande. Tiraderna mot Israel framstår som besynnerliga jämfört med Erdogans under lång tid skamliga tystnad om tyrannernas besinningslösa våld i Syrien och Libyen. Att göra Gaza, styrt av terrororganisationen Hamas, till navet i turkisk utrikespolitik stöter också bort gamla allierade.
Men för Turkiet passar bitarna från före och efter den arabiska våren ihop. Genom att bli en förebild för alla muslimer ska det regionala inflytandet stärkas. Att göra front mot Israel går hem på den arabiska gatan, och det gäller att tona ned minnet av tidigare kramande av granndikaturerna. Handeln mellan Turkiet och Israel är omfattande, men ett nytt demokratiskt Arabien är potentiellt en större marknad för turkiska produkter.
Erdogan är förstås att föredra framför iransk teokrati. Han månar fortfarande om Nato; i veckan blev det klart att ett amerikanskt radarsystem ska installeras i Turkiet, som en del av missilförsvaret mot Iran.
Men ett upphetsat språkbruk innebär faror. Den egyptiska folkmassans överfall på Israels ambassad i Kairo för drygt en vecka sedan är ett varnande exempel. Antydningar om vapenmakt medför risk för eskalering.
En blomstrande ekonomi har gett Turkiet allt större självförtroende. De oändliga förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap, tillsammans med Frankrikes och Tysklands tydliga aversion mot ett sådant, ger näring åt tvivlen på Europa. Men västvärlden och Turkiet behöver fortfarande varandra. Det är på tiden att båda inser det.