Den tunisiske grönsaksförsäljare som satte igång den arabiska våren var inte urtypen för en revolutionär. Mohamed Bouazizi var bara en helt vanlig ung man som gjorde vad han kunde för att försörja sig och sina syskon. Men när han blev förnedrad på gatan av en polis brast något inom honom. Han gick till det lokala myndighetskontoret för att kräva upprättelse och när han inte blev mottagen där hällde han bensin över sig och tände på. Arton dagar senare, den 4 januari, avled han av sina skador.
Miljontals människor i arabvärlden kunde se sig själva i den enkla, strävsamma men hunsade grönsaksförsäljaren. Hans lidande blev deras och en kraft som inte bara svepte bort Tunisiens ledare Ben Ali utan också ledde till Mubaraks och Khaddafis fall.
Text: Johannes Åman
Monica Bøsei
1966–2011
Förhållandet mellan gott och ont är sorgligt asymmetriskt: Att bygga upp något tar lång tid, att rasera det kan vara ett ögonblicks verk.
Monica Bøsei ledde under närmare 20 år AUF:s sommarläger på Utøya. Anders Behring Breivik kunde under en dryg timme på ön mörda 69 människor. Hon gav genom ett fast och kärleksfullt ledarskap tusentals ungdomar ljusa minnen för livet. Han spred fasa och död omkring sig.
För oss som aldrig själva varit på ön blev Monica Bøsei ”Mor Utøya” först när Breivik mördade henne. Men de som verkligen förtjänar att bli ihågkomna för sina gärningar är människor som hon.
Text: Johannes Åman
Eva Moberg
1932–2011
Vilket liv det blev på 1960-talet när Eva Moberg förklarade att äktenskapet inte borde vara en ”försörjningsinrättning”. Det var ett omvälvande budskap i sambeskattningens tidevarv.
Många blev ilskna, men jag kommer ihåg hur inspirerad och upprorisk min egen mamma såg ut när hon samlade likasinnade hemmafruar för att läsa och diskutera ”Kvinnans villkorliga frigivning” och andra av Eva Mobergs texter.
Sedan infördes särbeskattningen, daghem byggdes och skilsmässa blev allas rätt. Eva Mobergs budskap, att barnen också är männens och hela samhällets ansvar, förändrade Sverige.
Hon skrev mycket annat också. Som redaktör för tidningen Hertha, kulturredaktör på tidningen Vi och kolumnist på denna sida i DN var hennes penna en av landets vassaste under flera decennier.
För många i min generation är Eva Moberg ändå framför allt den som gav våra mammor mod att försöka göra något av sina egna drömmar. Tack vare henne lärde de också sina döttrar att giftermål inte ska ses ”som en social frestelse, som utväg, ännu mindre som huvudmålsättning”. De orden glömmer vi inte.
Text: Annika Ström Melin
Lena Nyman
1944–2011
Med Lena Nyman dog ännu en bit av 1960-talet. Hennes mångsidighet omfattade inte bara komedi, tragedi och allt däremellan utan även förmågan att rymma en hel tidsanda i en mycket späd gestalt.
I mitten av 1960-talet utmanade Lena Nyman vanlig hederlig svensk anständighet på flera fronter. Hennes medverkan i Vilgot Sjömans kontroversiella filmer var en frontalkrock mellan gammalt och nytt, mellan politisk hegemoni och radikalism, mellan puritanism och nakenhet. ”491” totalförbjöds av filmcensuren, ”Nyfiken”-filmerna skapade rasande debatt och spred bilden av Sverige som syndens kungarike.
För Hasse Alfredsons och Tage Danielssons 60-talsblandning av buskis och politik var hon med sin gatusmarta naivitet det perfekta språkröret. Hon vandrade obehindrat mellan det mest folkkära, Hasse och Tages revyer, och det konstnärligt blytunga, Ingmar Bergman och Lars Norén.
Det ligger stor poetisk rättvisa i att Lena Nyman med några månaders marginal överlevde den gamla betongstruktur som hon inledde karriären med att bekriga. Den svenska filmcensuren avskaffades den första januari 2011.
Text: Erik Helmerson
Kim Jong Il
1941–2011
Ingen vet hur många av de gråtande människorna i nordkoreansk stats-tv som verkligen var ledsna. Övriga världen känner ingen saknad efter den stalinistiske diktatorn Kim Jong Il.
Han spärrade in tiotusentals politiska fångar, han lät ett par miljoner nordkoreaner svälta till döds på 1990-talet, han byggde kärnvapen i stället för att utveckla landet. Tyvärr kan det fortfarande bli ännu värre i Nordkorea.
Text: Gunnar Jonsson
Muammar Khaddafi
1942–2011
Långa perioder betraktades Libyens diktator med milt överseende i väst. Khaddafi, det var han med folkkommittéerna och ”gröna boken”, han som hade alla möjliga bisarra upptåg för sig i och utanför beduintältet.
Det fanns alltid mer. Terrorattentat, som sprängningen av ett amerikanskt plan ovanför Lockerbie 1988, kopplades till Libyen. Det egna landets medborgare mördades, utländska fängslades. Men när Khaddafi medgav och övergav sina hemliga kärnvapenplaner blev han belönad med vänskapligare utrikeskontakter.
Den arabiska våren rullade in, och Khaddafis verkliga karaktär blev uppenbar. Han lovade att jaga rebellerna från hus till hus, utan nåd eller medlidande, och tvekade inte att göra det med attackhelikoptrar och stridsvagnar. FN reagerade, Nato intervenerade med flygstöd för rebellerna. Regimens från början överlägsna styrkor maldes sönder.
Huvudstaden Tripoli föll i augusti, två månader senare var Khaddafi infångad och dödad. Den avsatte tyrannen borde ha dömts i en riktig rättegång. Men precis som diktatorn levt av våldet fick han ett blodigt slut. Och Libyen fick en ny chans.
Text: Gunnar Jonsson
Václav Havel
1936–2011
Han var den intellektuelle dissidenten som 1989 plötsligt blev en av ledarna för den mänskliga våg av frihet som svepte genom Östeuropa.
Länge var Václav Havel mer känd utomlands än hemma i Tjeckoslovakien, politikern i honom stod aldrig på samma fasta mark som humanisten. Men få personer har varit mer europé.
Havel är en symbol för kommunismens sammanbrott och Europas återförening. Det är stort.
Text: Gunnar Jonsson
Wangari Maathai
1940–2011
Dagen efter att den norska Nobelkommittén meddelat att de två liberianska kvinnorna Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, tillsammans med jemenitiskan Tawakkul Karman, tilldelats årets fredspris drar Wangari Maathai sitt sista andetag från sin kenyanska sjuksäng. Nästan som om hon kunde tillåta sig att få frid när hon sett hur den stafettpinne hon var först att hålla lämnats vidare.
Wangari Maathai fick fredspriset för sitt miljöarbete, vilket vissa ansåg var att tolka Nobels testamente väl fritt.
Tveklöst är dock att Maathai varit en förgrundsgestalt och inspiratör. Hon föddes under fattiga förhållanden men lyckades ändå bli den första kvinnan i Öst- och Centralafrika som disputerade. Senare fick hon en professur i biologi.
Under en period av sitt liv fick hon ömsom nöta arrestbänken för sin aktivism, ömsom beträda röda mattor för att ta emot priser. 1977 startade hon Green Belt Movement. 1984 fick hon för detta det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award. 20 år senare fick hon det riktiga.
Text: Hanne Kjöller
Usama bin Ladin
1957–2011
Usama bin Ladin var inte precis någon doldis före den 11 september 2001. Han har setts som hjärnan bakom sprängningarna av de amerikanska ambassaderna i Dar es Salaam och Nairobi några år tidigare. Samt förstås som ledare och inspiratör för terroristnätverket al-Qaida.
Men i och med terrordåden mot Washington och New York blev bin Ladin en världskändis. Han hamnade högst upp på CIA:s lista över eftersökta personer. Ett decennium senare hittade amerikanerna honom. Någon rättsprocess blev det aldrig. Det satte några kulor i pannan stopp för.
Världen har blivit en bättre plats utan en fri bin Ladin. Det finns förstås andra som kan ta över hans jobb, men med sitt blodiga cv ska hans roll som symbol inte underskattas. Underskattas ska inte heller triumfen för Barack Obama. Om det finns något som kan rädda den sittande presidenten kvar i Vita huset en mandatperiod till lär det vara just Usama bin Ladins skalp. Med kulhål.
Text: Hanne Kjöller
Steve Jobs
1955–2011
I teorin verkar konceptet enkelt. Förena avancerad datateknik med vackra former och användarvänlighet – och du har en kommersiell dundersuccé som stöper om en hel bransch.
Så var det med Macintosh på 1980-talet, iMac i slutet av 90-talet och iPhone på 00-talet.
Men det som verkar simpelt i instruktionsboken förutsätter starka, skickliga och lite skruvade individer för att bli verklighet.
Apples vd Steve Jobs var inte som andra företagsledare i dataindustrin. Han var fixerad vid design, detaljer och alternativt tänkande. Hans besatthet ledde ofta till utbrott mot medarbetare som inte höll måttet eller följde Jobs mikrodirektiv. Han drev Apple som en sovjetisk elittränare – bolaget tävlade ständigt om att vinna en ny gren i OS.
Den senaste guldmedaljen syns varje dag i världens tunnelbanor, där människor knappar på en iPhone eller någon iPhonekopia.
Det enkla krävde ett auktoritärt geni.
Text: Peter Wolodarski