Ungdomsförbundens kris drabbar också deras moderpartier. Är vi redo att övergå till ett system som ger väljarna mer inflytande?
De svenska riksdagspartierna har alltid varit byråkratiska och okarismatiska.
Det beror på att de aldrig har behövt rekrytera människor direkt från gatan. Vägen till en aktiv roll i partipolitiken har i stället gått via ett finförgrenat nät av intresseorganisationer, sidoföreningar och folkrörelser. I dessa tränades – och disciplinerades – medlemmarna i ett kollektivt beslutsfattande som förberedde dem för partilivet.
Särskilt folkrörelsepartierna Centern och Socialdemokraterna har varit beroende av en bred social gemenskap för sin rekrytering. Å ena sidan har man haft rena intresseorgansiationer som LO och LRF som plantskolor, å andra sidan har man kunnat hämta kraft ur bildningsrörelser, kvinnoföreningar och andra närstående organisationer.
Även moderaterna och Folkpartiet har haft sina medlemsreservoarer. Företagar- och köpmannaföreningar har frambringat en rad dugliga högerpolitiker. Folkpartiet hade länge sin begåvningsreserv inom nykterhets- och frikyrkorörelsen.
De absolut viktigaste organisationerna för riksdagspartierna var länge de politiska ungdomsförbunden. I högre grad än sina moderpartier byggde de på individuell medlemsrekrytering.
Under det svenska 1900-talet har de politiska ungdomsrörelserna med stor framgång lockat till sig ungdomar med en blandning av social gemenskap, utbildningsmöjligheter och politisk aktivism. På 1930-talet hade SSU 100 000 medlemmar och var Europas största socialistiska ungdomsförbund i absoluta tal. Men även det Bondeförbundet närstående Sveriges landsbygdsungdom hade enormt höga medlemssiffror.
Det handlade inte bara om kvantitet. Avgörande politiska strider utkämpades inom ungdomsförbunden. Den ideologiska debatten inom SSU på 1920-talet banade väg för Per Albins folkhemspolitik. Högerns uppgöresle med nazismen skedde inom Sveriges nationella ungdom, som uteslöts och ersattes 1934 av det som i dag blivit Moderata ungdomsförbundet.
I dag är de politiska ungdomsförbunden bara skuggor av sina forna jag. Medlemsantalet har rasat och den handfull som är kvar ägnar sig åt svågerpolitik, låtsasdemokrati och intrigspel.
Att dödförklara de politiska ungdomsförbunden, som Expressen krävde häromdagen, är kanske en nödvändig sanering. Men det är svårt att se på vilket sätt detta i sig själv skulle leda till en vitalisering av deras moderpartier.
Det stora problemet är att inte bara ungdomsförbunden utan hela den demokratiska kringvärld som en gång närde de politiska partierna har förtvinat. Att ersätta den folkliga förankring som den svenska politiska eliten en gång hade kräver sannolikt ett radikalt systemskifte.
Väljarna måste få mer makt över partierna genom personval, provval som i de amerikanska primärvalen, folkomröstningar och tillfälliga kampanjorganisationer i kontroversiella frågor.
Allt detta kan göra partierna mer levande och attraktiva för väljarna. Men det riskerar också att förvandla medborgaren till en ansvarslös konsument av politik.
En gång i tiden visste många svenskar hur ett korrekt föreningsbeslut fattades. Var finns framtidens skolor i demokrati?
DN