Redan de förra språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fann det besvärligt att förhålla sig till partiprogrammet från 2005. Där kunde man läsa att partiets långsiktiga mål är en ekonomi utan ränta. Wetterstrand menade att det var en missriktad formulering och att det verkliga problemet var att människor inte kan eller vill ta ansvar för de verksamheter de investerar sina pengar i. Inte heller Eriksson gillade tanken på en räntefri ekonomi. I en intervju i Svenska Dagbladet från 2006 förklarade han varför:
”Det tycker jag inte alls är någon grön idé eller vision. Det står jag inte för. Ett totalt räntefritt samhälle slösar med resurser, och förstör miljön.”
Så är det. En ekonomi utan ränta ger samhällen utan kapital till investeringar i teknisk utveckling. Och utan sådan kan vi inte lösa de miljö- och resursproblem vi står inför.
Medborgarlön var en annan orealistisk idé i programmet från 2005. Språkrörsduon Wetterstrand-Eriksson kunde inte stå för den heller. Effekterna för individer och samhällsekonomi vore skadliga och helt oöverblickbara.
Vi kan räkna med att dessa förslag har plockats bort i det nya partiprogrammet. I gårdagens debattartikel sammanfattas den nya inriktningen: ”Sveriges välstånd och utveckling bygger ytterst på välutbildade och arbetande människor, på ett mångsidigt och tekniskt högt utvecklat näringsliv stöttat av en fungerande välfärdssektor.” Det rimmar väl med det sätt varpå nuvarande språkröret Gustav Fridolin talar om svensk industri och tillväxt.
Wallner och Ruwaida framhåller att det kan finnas viktigare aspekter av livet än att arbeta och tjäna mer pengar. Det är väl något de flesta politiker kan hålla med om, även om retoriken kring arbetslinjen stundtals fördunklar detta enkla faktum. Men Miljöpartiet lyckas nu tydligt skilja på insikten om vad som kan upplevas som viktigast i livet, och analysen av förutsättningarna för en hållbar utveckling av vårt generella välfärdssamhälle.
Nu är förstås frågan vad som händer med programkommitténs förslag. Kan MP-kongressen acceptera den politiska realismen eller kommer renläriga men verklighetsfrånvända partimedlemmar tvinga igenom skrivningar liknande dem från 2005?
Genom att ta farväl av tillväxtkritiken kan Miljöpartiet på ett mer trovärdigt sätt ta plats i den politiska debatten. Det behövs.
Parallellt med den ekonomiska krisen pågår en klimatkris. Polarisarna smälter, permafrosten tinas upp och väderförhållandena väntas bli alltmer extrema på många håll, också i Sverige. Miljöutmaningarna är enorma: övergödda hav, försurning, regnskogsavverkningar, förgiftad mark och smutsigt vatten, en artrikedom som hastigt utarmas. Ett grönt parti som ser dessa utmaningar i vitögat utan att ta sin tillflykt till fantasier är värt att lyssna på.
Migrationsuppgörelsen med regeringen kräver ständig tillsyn och omvårdnad. Miljöpartiet har fått mycket kritik från vänster för uppgörelsen, men partiet fyller en viktig funktion genom att driva igenom centrala delar av innehållet och genom att trycka på för en humanare tolkning av reglerna.
Slutligen, integritetsfrågorna: Efter FRA-debatten hösten 2008 tycks mycket av engagemanget mot ökad övervakning ha mattats av. Sedan dess har Ipredlagen och datalagringsdirektivet införts. Nyligen kom propositionen om en utvidgning av möjligheterna till signalspaning. Vi behöver fortsätta att diskutera gränserna när digitaliseringen skapar möjligheter för staten att följa varje steg medborgarna tar. Miljöpartiet får gärna tala högre i den debatten.