I veckan ska ”trojkans” senaste Greklandsrapport bli klar. EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) granskar på plats hur grekerna hanterar sina enorma skulder, och det är dags att avgöra om Aten ska få ut nästa portion av nödlånet på totalt 110 miljarder euro.

Grekland misslyckades med budgetmålet för 2010. Enligt tyska Der Spiegel kommer trojkan också fram till att inga av årets löften har hållit. Men utan nya lån går vi i konkurs, har den grekiske finansministern sagt.

Socialistregeringen vill ha med sig oppositionen på ännu ett åtstramningspaket. Nationell uppslutning är ett krav från EU, vist av erfarenheten från Irland där maktskiftet i vintras ledde till propåer om nya lånevillkor.

Men den borgerliga oppositionen i Grekland sa nej i fredags. Dels finns det begränsade incitament att hjälpa regeringen med röran, dels finns berättigad kritik mot att den sölar med nödvändiga privatiseringar. Dessutom ägnar sig regeringen hellre åt nya skatter än att se till att grekerna inte smiter från dem som redan finns.

Från vänster är motståndet än hårdare. Facket och kommunisterna säger nej till både nedskärningar och privatiseringar. Något samförstånd råder inte ens bland de socialistiska ministrarna.

Samtidigt pågår en dragkamp i omvärlden. IMF har hotat med att hålla inne sin del av nästa låneutbetalning om inte EU-länderna garanterar Greklands finanser i tolv månader framåt. Åtminstone Tyskland, Nederländerna och Finland är djupt skeptiska, så länge den grekiska regeringen inte visar framsteg.

Grekland släpptes in i eurosamarbetet på falska premisser. 2009 erkände man att alla siffror var kraftigt friserade, och att budgetunderskottet var långt större än tidigare känt.

Fusket är en sak, men i Grekland finns dessvärre ingen fungerande stat. De goda åren användes till att höja löner kraftigt, inte till att reformera och öka produktivitet. Den offentliga sektorn är ineffektiv, skattesystemet ett såll. Planerna på att sälja statlig mark kompliceras av att det inte finns något ordentligt register över vem som äger vad.

Det sägs finnas statliga tillgångar för 300 miljarder euro att privatisera, ungefär vad statsskulden ligger på. Regeringen har lovat försäljningar på 50 miljarder men har inte ens börjat. Tanken har väckts att i stället skapa ett oberoende organ som sköter affärerna, i stil med myndigheten Treuhand som tog hand om östtysk statlig egendom efter Berlinmurens fall, men förslagets öde är oklart.

Grekland har en lång egen ”att göra-lista”. Även om alla planer går i lås tar det tid. Ekonomin krymper, och ett land med liten export har svårt att handla sig ur krisen. Under tiden växer skuldberget.

Diskussioner har förts om så kallad mjuk nedskrivning av Greklands skulder, genom att man förlänger löptiden på statspapper. Men kreditvärderingsinstituten hotar att likställa det med statsbankrutt. Och ECB säger tvärt nej till alla sorters nedskrivningar, bland annat för att banken själv äger massor av grekiska obligationer som skulle förlora i värde.

Att skriva ned skulderna, och låta privata investerare ta sin del av förlusten, är den ekonomiskt realistiska lösningen. Utan tvekan finns det risker. Banker i Grekland, och i andra EU-länder, kan gå omkull och det måste finnas beredskap att stötta finanssystemet där det behövs. Men att bara kasta goda pengar efter dåliga, och tro att tyska och andra europeiska skattebetalare snällt accepterar, är ett sämre alternativ.

EU:s och IMF:s krisrecept har prövats i ett år, men medicinen verkar inte.