Fotbolls-VM kan ha förändrat bilden av Afrika. Efter ett halvt sekel av självständighet är kontinenten på rätt väg och visar en högre tillväxt än Europa.
Fotbolls-VM är slut. Olycksprofetiorna till trots har turneringen blivit en pr-seger för Sydafrika och hela kontinenten. De afrikanska lagens prestationer har kanske inte imponerat. Men det prestigefulla arrangemanget har genomförts utan större problem. Gott nog.
Bilden av Afrika som en världsdel präglad av krig, kaos och fattigdom är inte längre den enda möjliga. Visst, fattigdomen är fortfarande utbredd och i vissa regioner tycks konflikterna närmast olösliga. Men för många afrikanska länder går det förhållandevis bra. Enligt en ny prognos från IMF blir tillväxten i Afrika söder om Sahara 4,3 procent i år och 5,5 procent år 2011. Det kan jämföras med prognosen för euroområdet som stannar på 1,6 procent för 2011.
Faktorerna bakom tillväxten är många. Kina och Latinamerika vill gärna investera i och göra affärer med afrikanska länder. Marknadens intresse för naturtillgångar som olja och mineraler har ökat. Finanskrisen och dess efterverkningar har gjort det mer attraktivt att investera i utvecklingsekonomierna när Europa och USA går på knä.
Framför allt har årtionden av viktiga reformer, som inleddes med IMF:s kontroversiella strukturanpassningsprogram på 1980-talet, äntligen börjat ge resultat. I många länder har demokratin stärkts, handelshinder avlägsnats och den regionala ekonomiska integrationen ökat. Ett östafrikanskt frihandelsavtal mellan bland annat Uganda, Kenya och Tanzania trädde till exempel i kraft den 1 juli. Liknande projekt finns på många håll i Afrika.
18 afrikanska länder vann sin självständighet 1960. Lagom till 50-årsjubileet är det dags att göra upp med myten att Afrika är fattigt på grund av kolonisatörernas och kapitalismens brutala exploatering. Sanningen är betydligt mer komplex. Den första svenska översikten över Afrikas ekonomiska och sociala historia (”Afrika”, Ellen Hillbom och Erik Green, SNS Förlag 2010) ger viktiga pusselbitar för en förnyad förståelse av kontinentens förutsättningar.
Socialism, protektionism och missriktad välvilja har förmodligen spelat en mer destruktiv roll än den råa kapitalismen i Afrikas historia. Många tendenser till framväxande kapitalism och marknadsekonomi i det lokala jordbruket kvävdes av de koloniala administrationerna. För att skaffa sig inkomster monopoliserade administrationerna exporten av handelsgrödor. Vita farmare subventionerades av kolonialstaten, vilket skapade osund konkurrens.
I flera länder hindrade man afrikanerna att köpa och sälja åkermark. Man var rädd för att storskaligt jordbruk skulle skapa ett afrikanskt storstadsproletariat. Det innebar inte minst en politisk risk, ansåg kolonialadministratörerna. Socialkonservativa tankegångar hämtade från missionärerna verkade i samma riktning: Afrikanerna var helt enkelt skapade av Gud för ett jordbrukande liv på landsbygden.
De socialistiska enpartistater som växte fram under 1960-talet tog över kolonialismens tillväxthämmande strukturer och förstärkte dem. Centralstyrning, protektionism och makthavare som slog ner allt politiskt motstånd blev en förödande kombination för en rad afrikanska länder.
Mödosamma reformer tycks nu ha fått många av dessa länder på rätt köl. Varaktig ekonomisk utveckling är åter möjlig, även i Afrika. En förutsättning är att utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi får fortsätta. Och, givetvis, att afrikanerna själva förmår hålla i rodret och styra i rätt riktning. Fotbolls-VM i Sydafrika visar hur långt man kan komma med beslutsamhet.