Rekryteringen till EU:s stridstrupper pågår för fullt. Nyttan behöver diskuteras, men Sverige bör inte dra sig ur utan förbättra EU:s militära och civila insatser.
Snart är det dags igen. Efter sommaren börjar svenska soldater förbereda sig för uppdraget att vara en del av EU:s stridstrupper. Den 1 januari nästa år ska Sverige för andra gången ansvara för den militära snabbinsatsstyrkan, som den här gången kallas NBG 11, Nordic Battle Group 2011.
Rekryteringen är nästan avslutad, men det finns fortfarande platser kvar. Försvarsmakten saknar systemtekniker, mekaniker, bandvagnsförare, läkare och sjuksköterskor. Sverige bidrar med 1.600 soldater, Finland med 200, Norge med 150, Irland med 140 och Estland med 50 soldater.
Behövs EU:s stridstrupper? Det är en berättigad fråga. De inrättades för tre år sedan och tanken var att de vältränade soldaterna ständigt skulle stå beredda för att snabbt kunna skickas till ett krisområde. Inom tio dagar ska EU:s soldater kunna vara på plats och sedan stanna i upp till fyra månader för att skydda människor som hamnar i kläm i en kris eller konflikt.
Men förra gången Sverige ansvarade för Nordic Battle Group fick soldaterna stanna hemma. Faktum är att EU hittills aldrig har skickat iväg de välutrustade soldaterna.
Oviljan är politisk. Medlemsländerna tvekar och har invändningar trots att trupperna borde ha kunnat skickats till Tchad 2008 – eller varför inte till Kirgizistan just nu. Med ett FN-mandat i ryggen och på inbjudan av ett land som behöver hjälp är EU en ovanligt lämplig aktör när det handlar om att försöka skydda människor och hejda etnisk rensning. FN är för tungrott och USA har en mer profilerad, politisk agenda.
Därför är det välkommet att EU har fått militär kapacitet. Under de blodiga krigen på Balkan på 1990-talet kunde EU enbart försöka medla, inte gripa in. Det ledde till en förändrad politik. Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh var en av de pådrivande när unionen under 2000-talets början byggde upp kapacitet för olika typer av civila och militära operationer. Hon var med om att fatta beslut om en av de första militära insatserna i Kongo sommaren 2003.
Sedan dess har EU skickat poliser, jurister, domare och militärer på en lång rad olika uppdrag runt om i världen. Snabbinsatsstyrkorna inrättades 2007, som ett komplement till de mer långsiktiga insatserna.
Detta är alltså en angelägen politisk fråga – för hela EU och för Sverige. Den förtjänar en seriös diskussion inför höstens val. Men de rödgröna anser tydligen att det enbart handlar om pengar. I den gemensamma vårmotionen från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet minskas anslaget till fredsfrämjande insatser med 540 miljoner kronor. Det ska, enligt uppgift till DN, inte påverka deltagandet i Nordic Battle Group nästa år. Men därefter vill de rödgröna inte vara med.
Det är både egendomligt och kortsynt. Istället borde Sverige bidra till att EU:s stridstrupper fungerar bättre. Om inte heller NBG 11 kommer iväg på några uppdrag bör den svenska regeringen ta initiativ till utvärdering av EU:s förmåga att bistå människor i nöd. Det behövs mer flexibilitet och större fokus på rent humanitära insatser. Men det är oansvarigt att bara dra sig ur.