Just när du hoppades att diskussionen om överskottsmål och stabiliseringspolitik var över levererar statsminister Göran Persson och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en artikel till DN Debatt.

Vi är överens om att presentera ett stabiliseringspolitiskt ramverk i "god tid före folkomröstningen den 14 september", skrev de två i söndags.

Jasidan ger sig alltså inte. Trots att hela våren dominerades av en debatt om buffertfonder - som skadade eurons sak i Sverige - försöker man nu starta en ny diskussion om statens konjunkturpolitik.

Det är både feltajmat och feltänkt. Feltajmat därför att bisak görs till huvudsak i eurodebatten. Den stora frågan inför folkomröstningen är inte hur våra politiker ska stabilisera konjunkturen i framtiden, utan vilken roll Sverige ska spela i Europa.

Ska vi vara medlemmar fullt ut i EU eller ställa oss utanför? Ska vi våga ta samma steg som uppemot 450 miljoner européer eller försöka klara oss på egen hand? Ska vi forma framtiden i gemenskap med andra eller hoppas att Sverige ensamt kan bli tryggare än Europa?

Det här är frågor som såväl Tysklands Joschka Fischer som utrikesminister Anna Lindh väckte under Almedalsveckan, och som nejsidan har svårt att svara på utan att verka isolationistisk och konservativ. Ändå talar jasidan förbluffande lite om dem. Varför?

Enligt uppgift tror kampanjstrategerna att svenskarna struntar i fred och samarbete och bara bryr sig om krassa plånboksfrågor. Alltså handlar väldigt mycket av diskussionen om räntor, hyror och jobb och väldigt lite om själva Europatanken. En rätt så provinsiell debatt, skulle en utomstående säga.

Men det är inte bara fel tid att prata konjunkturpolitik. Det är också fel tänkt.

Olyckligtvis har det spritt sig en vanföreställning om att politikerna måste börja driva en aktiv stabiliseringspolitik om vi säger ja till euron. Och för att detta ska bli möjligt bör staten samla ännu mer i ladorna, heter det, vilket fått ett antal riksdagspartier att föreslå höjda överskottsmål i de offentliga finanserna.

Visst. Man kan, som Riksbanken föreslagit, göra finanspolitiken mer tydlig och genomskinlig. Men att kräva att finansministern eller riksdagens finansutskott ska börja styra konjunkturen är något helt annat.

I Sverige har vi under efterkrigstiden drygt 30 års erfarenhet av politiker som försökt stabilisera samhällsekonomin. I dag vet vi att alla sådana försök gått åt pipan. Inflationen blev hög och varierade från år till år. Budgetunderskott och statsskulder växte på ett unikt sätt under fredstid.

Något borde vi ha lärt oss av den perioden. Många praktiska slutsatser kan dras.

Teoretiskt finns det heller inget starkt stöd för att inleda en ny era av aktiv finanspolitik, med politiker som försöker styra ekonomin genom konjunkturens svängningar. De flesta ekonomer är skeptiska till detta; en del direkt avvisande.

Enighet finns bara om behovet av en flexibel arbetsmarknad - men här säger den svenska regeringen som bekant blankt nej.

Det avgörande för ett lands utveckling är inte kortsiktiga stimulanser i lågkonjunkturer eller åtstramningar i högkonjunkturer (för sådant räcker de så kallade automatiska stabilisatorerna gott och väl) utan att det drivs en politik för tillväxt.

I dagarna kan det vara värt att påminna om den tid då Sverige var med i den klassiska guldmyntfoten, vilket närmast kan liknas vid en global valutaunion (1881-1913). Då hade varken Keynes eller någon annan forskare presenterat en utvecklad teori för hur politikerna skulle stabilisera den ekonomiska aktiviteten. Men det gick bra i alla fall.

Tiden var lyckosam, såväl ekonomiskt som politiskt. Växelkurserna var fasta, inflationen låg, den finanspolitiska disciplinen god.

Om Europas politiker spelar sina kort rätt finns få skäl varför EMU inte skulle kunna bli ett minst lika framgångsrikt projekt.