Framför allt vill KD att pappamånaderna ska tas bort. Partiet grundar sitt förslag på en undersökning som man beställt från Novus som visar att 84 procent av väljarna inte vill ha ”ytterligare statlig styrning av föräldraledigheten”.
Det kommer knappast som någon överraskning att en delning av föräldraförsäkringen inte är populär. Det finns en anledning till att endast Vänsterpartiet, trots hårt internt tryck i flera andra, tagit ställning för det. Motviljan bland väljarna är utbredd och det har partistrateger insett.
Det är ett motstånd som går att förstå. Familjer vill själva välja hur länge respektive förälder ska stanna hemma. Därför bör heller föräldraförsäkringen inte delas rakt av. Det vore ett alltför stort ingrepp i familjers frihet.
Fram till för ungefär fem år sedan gick det att vinna röster på den ståndpunkten. Då fanns ett politiskt momentum på båda sidor blockgränsen för – om inte delad föräldraförsäkring – så i alla fall en utökad kvotering med det långsiktiga målet att nå full delning. Så är det inte nu.
När ingen utmanar status quo är dess försvar inte längre någon valvinnare. Därför har KD valt att ta ett steg till. Nu är det inte bara så att det inte ska bli fler pappamånader, de som finns ska bort helt och hållet.
Men det vore att gå för långt.
För det första betyder inte den motvilja som finns inför ökad kvotering att folk motsätter sig befintliga pappamånader. Tvärtom tyder mycket på att de är populära. Folk är nöjda med hur det är nu.
För det andra är pappamånaderna en bra kompromiss i en fråga som oundvikligen kräver en svår avvägning.
Å ena sidan är ökad jämställdhet i hem och arbetsliv viktigt. För det är ett mer jämlikt uttag av föräldrapenningen, generellt sett, nödvändigt. Å den andra ska staten inte lägga sig i människors privatliv. Därför bör föräldrarna själva få välja hur mycket mamma respektive pappa stannar hemma.
Att då avsätta 60 – av sammanlagt 480 – dagar till respektive förälder är en inte orimlig avvägning. Undersökningar från bland annat Försäkringskassan visar att pappamånaderna har betytt att män i högre grad stannar hemma med sina barn. Samtidigt innebär de ett relativt begränsat ingrepp i människors privatliv, särskilt med tanke på hur generös den svenska föräldraförsäkringen är.
Därför är nuvarande ordning där två månader avsätts till respektive förälder rimlig.
Kristdemokraterna vill, utöver slopade pappamånader, bygga ut föräldraförsäkringen ytterligare. Föräldrar ska kunna stanna hemma längre och med högre ersättning. Det är populistiska förslag som gränsar till det ekonomiskt oansvariga.
Föräldrapenningen är redan – på alla sätt och vis – oerhört generös.
Att förslagen är populistiska behöver dock inte betyda att de blir populära. De borgerliga väljare KD rimligtvis vill åt har visat en faiblesse för ekonomisk ansvarsfullhet.
Kristdemokraternas fokus på familjepolitiken – och barns situation – är inte fel i sig. Fler allianspartier borde försöka fylla regeringspolitiken med mer än arbetslinjen. Problemet är det sakpolitiska innehållet.
Det är till exempel mer angeläget med en satsning på förskolan än på föräldraförsäkringen. En välutbyggd förskola är en viktig jämlikhetsfråga. Det vore välkommet med fler utbildade förskolelärare och mindre barngrupper för att säkra en verksamhet av hög kvalitet.
Men trots tal om det verkar en bättre och mer tillgänglig förskola inte stå särskilt högt upp på Kristdemokraternas dagordning.