Skolan behöver utveckla sitt ledarskap. Men nyckel till framgång ligger inte i rektorernas formella makt över lärarnas arbetstid utan i det ledarskap som utövas i klassrummen.
Alla borde läsa den artikel på DN Debatt (31/3) som det socialdemokratiska oppositionsrådet i Haninge Robert Noord har skrivit tillsammans med åtta partikamrater från kommuner runt om i landet. Först och främst för att de tar upp en viktig fråga och har goda argument för sin sak. Sveriges Kommuner och landsting har förväxlat mål och medel. Eller som de nio kommunpolitikerna uttrycker det: ”I stället för att fokusera på innehållet i skolan och på att höja kvaliteten i undervisningen väljer SKL att prioritera tekniska detaljer kring lärarnas arbetstid.”
Debattartikeln har också en intressant avsändare. Som kommunala skolpolitiker kan de nio socialdemokraterna visa att SKL:s bild av läget inte stämmer. Det finns inte något samlat Kommun-Sverige bakom arbetsgivarkravet att lärarna måste överge sitt arbetstidsavtal med 35 + 10 timmar varav de senare kan förläggas till hemmet.
De nio artikelförfattarna kan inte avfärdas som reflexmässiga nejsägare som angriper SKL bara för att ledningen just nu domineras av borgerliga politiker. Robert Noord har i sin egen kommun samarbetat över blockgränsen i skolfrågorna, inte för att politikerna i Haninge är överens om allt utan för att det fanns en samsyn om att resultaten i kommunens skolor var oacceptabelt låga och att kunskapsmålen behövde betonas mer.
Robert Noord och Lars Stjernkvist, som är en annan av undertecknarna, har gjort sig kända som personer som vågar säga även egna partikamrater beska sanningar. De tar till orda som engagerade skolpolitiker och hade sannolikt varit lika kritiska om SKL letts av socialdemokrater.
För lärarna är arbetstiden en facklig fråga. De känner sig misstrodda av sin arbetsgivare och bedriver en bitter försvarsstrid. Det är i sig ett problem att relationen mellan parterna förgiftats. Det är också olyckligt om lärare tappar sugen och lämnar yrket för att de känner sig illa behandlade av sin arbetsgivare.
Huvudfrågan är dock en annan: Hur skapas goda förutsättningar för skolan att utvecklas och för eleverna att lära sig mer?
SKL talar om rektorerna som ledare och framställer det gällande avtalet som ett hinder för ett effektivt utövande av detta ledarskap. Möjligen kan de som sitter i SKL:s ledning övertyga sig själva med sådana ord. Teorin att en överföring av makt från lärarna till rektorerna skulle förbättra elevernas resultat har dock mycket lite med verkligheten ute i skolorna att göra.
Det som hindrar rektorer från att utöva ett aktivt pedagogiskt ledarskap är inte främst lärarnas arbetstidsavtal utan mängden av administrativa krav som redan tynger skolledarna. Många hoppar av för att rollen som chef med budgetansvar är så krävande att de inte klarar att utöva ett aktivt pedagogiskt ledarskap.
Samtidigt mals lärarna ned av en liknande process. Antalet papper som måste fyllas i och antalet möten som måste hållas ökar successivt. Lärarna har blivit mer bundna av aktiviteter i skolan och fått mindre tid och kraft över till förberedelser av lektioner och för granskning av inlämnade elevarbeten.
Visst är ledarskapet en ödesfråga för skolan. Men vägen till framgång går inte via en bitter maktkamp om lärarnas formella arbetstid. Det viktiga är att skapa förutsättningar för rektorerna att ägna mer tid åt att stödja lärarna i deras ledarskap. För ytterst är det bara välförberedda, engagerade lärare som kan höja nivån på utbildningen.