Frågor är sällan neutrala. I valet av utgångspunkt ligger ett ställningstagande till vad som är viktigt och värt att diskutera. Ofta ligger i själva formuleringen också en ledtråd till vad svaret borde bli.

Frågar man om elever borde ges rätt att överklaga sina betyg har tanken redan letts in på en bestämd bana: Att sätta betyg är en form av myndighetsutövning. Och där människor blir föremål för maktutövning gäller det att trygga rättssäkerheten. En enskild lärares misstag ska inte få förstöra en ung människas framtid.

I går presenterade en statlig utredare ett förslag till hur en överklaganderätt skulle kunna utformas. Tanken är att elever som anser sig ha fått ett felaktigt betyg ska kunna vända sig till skolans rektor för att få det omprövat.

Är det en god idé? Rättssäkerhet är ett centralt värde i en demokrati. Men vad menar man med att betyg är rättvisa? Är det att eleverna rangordnats enligt ett tydligt kriterium? Eller är det att betygen ger en god bild av vad eleverna kan och av vad de presterat under tiden i skolan?

Det är svårt att sätta betyg och viktigt att lärarna gör vad de förmår för att det ska bli så rättvist som möjligt. Infördes en rätt för elever att överklaga, skulle sannolikt en och annan lärare som tidigare tagit för lätt på uppgiften tvingas skärpa sig.

Men medan det är svårt för läraren som haft klassen att sätta rättvisa betyg är det etter värre för någon som inte varit med i klassrummet att i efterhand avgöra vad som vore rätt betyg.

För lärarna skulle möjligheten till överklagande innebära en osäkerhet. Hur ska de i efterhand kunna övertyga någon annan om att de gjort rätt bedömning? Klassrumsdiskussioner finns inte kvar. Det gör inte heller elevernas muntliga redovisningar. Tryggast blir att låta betygen baseras på skriftliga prov, framför allt resultaten på de nationella proven.

Ur sorteringssynpunkt vore en sådan förändring inget problem. Rättvisa får helt enkelt definieras som att betygen tydligt avspeglar provresultaten. Men inte kommer betygen för den skull att ge en bättre bild av vad eleverna presterat i skolan än vad de gör i dag när lärarna baserar betygsättningen på en bredare sammanvägning.

Att låta enskilda provtillfällen få större betydelse för betygen är också att öka inslaget av slump. Alla kan ju råka ha en dålig dag.

Betyg har dubbla funktioner. Dels utgör de en del av skolans system för utvärdering av elevernas resultat. Dels tjänar de som urvalsinstrument när eleverna konkurrerar om platserna på högre utbildningar. Lärare måste ges god utbildning i hur de ska sätta betyg och skolledningar följa upp att det inte blir skevheter i betygsättningen. Men betyg är ett medel, inte skolans främsta mål.

Huvuduppgiften är att ge alla så goda kunskaper och färdigheter som möjligt. Eleverna ska när de lämnar skolan ha en solid grund såväl för högre studier som för ett alltmer krävande yrkesliv. Skolan ska också ge dem förutsättningar för ett rikt liv, både som individer och samhällsmedborgare.

Den stora orättvisan i skolan ligger inte i att det sätts felaktiga betyg utan i att vissa lärare har förmågan att lyfta sina elever medan andra får dem att stanna i utvecklingen och tappa intresset för studierna. Att minska den orättvisan genom ett systematiskt arbete med att lära av de duktiga lärarna och försöka höja nivån på de dåliga lektionerna är skolans främsta plikt mot sina elever.

Förslaget att betyg ska kunna överklagas leder helt fel. Resurser kommer att slösas bort i en illusorisk jakt på millimeterrättvisa, medan undervisningen styrs mot det enkelt mätbara.