Staten kan inte ställa större beviskrav på andra än sig själv. Därför bör de styckmordsfriade, men styckningsutpekade, läkarna få skadestånd.
På Brännkyrka gymnasium i Midsommarkransen kan man läsa naturvetenskapligt program med CSI-inriktining. CSI står för crime scene investigation. Och den inriktningen, ibland kallad kriminalteknik på mindre spännande svenska, finns på fler håll, till exempel i Södertälje och Ystad.
Att inriktningen alls skapats beror på teve. Nära nog dygnet runt kan kanalhopparen hitta någon teveserie där rättstekniker och inte minst obducenter löser mordfall. Rättsläkaren blev hjälte med den fiktiva Kay Scarpetta, författaren Patricia Cornwells skapelse som debuterade i Postmortem (”Den osynlige”) år 1990.
Tidigare såg många svenskar på obducenter med misstänksamhet. Det måste vara något suspekt med människor som skär i döda människor. Denna föreställning syns direkt och mellan raderna i många av de artiklar som skrevs när allmänläkaren och obducenten 1988
åtalades för att ha mördat Catrine da Costa.
Men det var bara ett av de kittlande elementen i historien. Hela Catrine da Costas kropp återfanns aldrig, bara delar i plastpåsar. Hon var prostituerad. Obducenten hade udda sexuella böjelser och hade mist en fru genom självmord eller olycksfall. Allmänläkaren var också åtalad för sexuellt övergrepp mot sin dotter i dagisåldern.
Alla dessa uppgifter läckte ut från polisen och slogs upp stort i medierna. Liksom ”förhöret” i vilket allmänläkarens dotter påstods berätta om hur hon som 1,5-åring bevittnade hur pappa och obducenten sågade sönder en tant och lekte med huvudet. Vid denna tid omfattade många teorin om att barn aldrig ljuger om övergrepp. Den föreställningen är nu lika borta som idén om rättsläkare som perversa.
Mycket har ändrats. Men dessvärre inte för allmänläkaren och obducenten. De friades förvisso redan då, 1988, från mordanklagelsen, och inceståtalet föll. Men när tingsrätten friade dem anförde den i domskälen att det var klarlagt att de båda styckat den döda kvinnan. Läkarna blev på en gång friade och dömda. Men en friande dom kan inte överklagas av de åtalade, det är bara beslutet som kan överklagas, inte domskälen.
För läkarna fick detta förödande följder. De fråntogs sin legitimation och fick pariastämpel. Obducenten är förtidspensionerad sedan länge och allmänläkaren en nedstämd ensling. De har i olika omgångar och instanser försökt få upprättelse, utan framgång.
Det senaste försöket var en skadeståndstalan mot staten för fel och försumligheter under processen. Deras försvarare radade upp 139 punkter med misstag. I sin dom i går förklarade Attunda tingsrätt att fel begåtts, och inte bara ett utan hela 27 stycken, de flesta under polisutredningen.
Ändå avslog tingsrätten skadeståndstalan. Man säger att man inte kan utesluta att utgången – att det alls väckts åtal, att det skrivits domskäl om styckning – blivit en annan om allt gjorts korrekt men att försvaret inte lyckats visa att så är fallet.
Här ställer Attunda höga krav på bevisning, mycket högre krav än vad tingsrätten och kammarrätten gjort när de kommit fram till att de båda läkarna skändat Catrine da Costas döda kropp. Det är inte rimligt.
Staten måste kunna göra fel utan att det per automatik leder till skadestånd. Enligt tingsrätten måste det dock handla om väldigt grova fel. Och man menar inte att 27 fel och försumligheter tillsammans blir helfel. Det är att vara alltför generös mot oaktsamma tjänstemän.
Catrine ca Costa är det största offret i denna tragedi. Men de två läkarna har mött rättvisan i sin slarvigaste form. Deras liv är förödda. De måste få en rättvis prövning, där kraven på deras domare är lika höga som kraven på deras försvarare.
DN 19/2 2010