Efter veckor av spekulationer bestämde sig Socialdemokraterna i går för att ta ”en paus” i den rödgröna samverkan. Mona Sahlin konstaterade att hennes eget parti har ett stort behov av att utveckla sin politik, att vara självkritiskt, att analysera och förändra. Hon ville inte formellt begrava den rödgröna alliansen, men kom bra nära genom att tala om ett samarbete på ”sparlåga”.

Tisdagens beslut markerar det rödgröna projektets misslyckande och är naturligtvis ett tungt bakslag för Mona Sahlin personligen. Det var hon som hösten 2008 tog det historiska steget och bjöd in först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet till en framtida regeringskoalition. Aldrig tidigare hade Socialdemokraterna gått till val med två andra partier, även om man kunnat samarbeta i enskilda sakfrågor med andra.

Det fanns goda skäl att ifrågasätta Sahlins strategi redan för två år sedan. Det var knappast någon hemlighet att åtskilliga av Socialdemokraternas egna väljare var skeptiska till vänster- respektive miljöpartister i regeringen. Det ena partiet misstroddes på goda grunder för sin kommunism och ekonomiska populism, det andra för sin syn på ekonomisk tillväxt.

Med facit i hand är det tydligt att Sahlins rödgröna äventyr bidrog till Socialdemokraternas historiska nederlag och gjorde det svårare för S att vinna tillbaka regeringsmakten. Så snart samarbetet lanserades började partiet sin utförsåkning i opinionsmätningarna från ungefär 40 procent till dagens 30. Till problemet bidrog den röriga starten för samarbetet, som väckte frågor om Mona Sahlins ledarskap.

Det rödgröna projektet baserade sig på den felaktiga föreställningen att Socialdemokraternas valförlust 2006 berodde på att de borgerliga hade ett närmare samarbete inom alliansen än vad Göran Persson hade med Lars Ohly och Maria Wetterstrand.

Men vad denna analys bortsåg från var att det fanns ett historiskt behov av en tät borgerlig samverkan, efter de tidigare åren av splittring och osämja.

Motsvarande förväntan fanns inte på Socialdemokraterna. Partiets problem var i stället att man efter tolv år i Rosenbad hade regerat sönder sig själva. Göran Perssons nonchalanta hantering av jobbfrågan och sjukskrivningarna bidrog till impopulariteten, och många kände med rätta att det behövdes ett regeringsskifte.

I valet 2010 var läget ett annat. En borgerlig regering styrde Sverige och Göran Persson hade blivit konsult. Ändå valde Socialdemokraterna att jämka samman sitt program med V och MP, vilket skrämde bort åtskilliga mittenväljare och skapade intern oro i partiet.

Strategin passade de nya Moderaterna, som ända sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare försökt konkurrera med Socialdemokraterna om att vara det stora och breda mittenpartiet i svensk politik.

På kort sikt kommer den rödgröna upplösningen att hjälpa regeringen och försvaga Sverigedemokraterna. Utan en samlad opposition blir det enklare för Fredrik Reinfeldt att vinna omröstningar i riksdagen.

Men kursomläggningen underlättar också för Socialdemokraterna att samla partiet och frigöra sig från den rödgröna barlasten. Förhoppningsvis hittar man fram till en pragmatisk mittenpolitik som möjliggör framtida samarbeten med and-ra än Lars Ohly.

Nästa logiska steg är att Socialdemokraterna inser att valnederlaget beror på strategiska beslut som fattades i partiets ledning. Ett ansvarsutkrävande borde ligga nära till hands.