Det vill säga ända till den dag den ena av dem, som satt i bostadsrättsföreningens styrelse, upptäckte att den andre hade sina balkongväxter hängande utanför balkongen och inte innanför som reglementet påbjöd.
Den ordningsamme styrelseledamoten stod på gården och meddelade detta ropandes (skrikandes?) till grannens flickvän som råkade stå på balkongen.
Sedan tog det hus i helvete.
Grannen krävde att styrelseledamoten skulle be flickvännen om ursäkt. Tonläget trappades upp. Det skreks över balkongerna och det bankades på dörrar. När de möttes i trapphuset en eftermiddag ska grannen, enligt styrelseledamoten, ha skrikit: ”Din hjärtsjuka djävul, hoppas du dör snart, du ska veta att du lever på utmätt tid, akta dig”.
Styrelseledamoten som de facto var hjärtsjuk anade oråd. Han hade tidigare inte känt till att grannen var läkare, och hade än mindre behandlats av honom. Nu begärde han ut inloggningsuppgifter för att se om grannen varit inne och tjuvläst hans journal.
Och det hade han. Tolv gånger. Samt också några gånger i två andra grannars journaler. I måndags föll domen i Stockholms tingsrätt. Läkaren döms för dataintrång till 70 dagsböter.
Man kan förstås diskutera påföljden. Men det är inte det intressanta här. Hade inte de förflugna orden yttrats i trapphuset hade läkaren med största sannolikt kunnat fortsätta att följa sina grannars sjukdomsutveckling utan att det upptäckts.
Det viktiga är därför att från början minimera antalet personer som har tillgång till medborgarnas sjukhistoria. Idén med sammanhållen journalföring är den motsatta. Med den kan mer eller mindre all vårdpersonal inom ett landsting – och vissa administratörer – se allt. I Stockholms läns landsting handlar det om 40.000 ögonpar (DN Stockholm i går).
Sverige har en IT-minister, Anna-Karin Hatt, som inte tycks uppröras över detta utan tvärtom vill bygga upp ett nationellt system så att ännu fler vårdanställda ska kunna komma åt journaler från alla landsting. Från politiskt håll hörs inga protester.
Den enda myndighet, den enda offentliga aktör, som gång på gång uttrycker oro inför detta urlakande av den personliga integriteten är Datainspektionen. Men därifrån är kritiken desto allvarligare. I den pinfärska rapporten ”Integritetsåret 2011” handlar återigen – liksom tidigare år – ett kapitel om sjukvården. Och återigen påtalar myndigheten hur vården brister i sin skyldighet att informera patienterna om den sammanhållna journalföringen och rätten att spärra sina uppgifter.
Mot bakgrund av det är det därför en glädjande nyhet att fler och fler – trots informationsbrist – spärrar sina journaler, som DN rapporterade om i går. Men det förtar inte behovet av att ställa ett galet system till rätta. Det kan inte vara så att de minst pålästa ska få sina underliv utfläkta, medan de resursstarka kan sitta mitt emot en öronläkare som inte vet hur man drog på sig klamydia på Rhodos för tolv år sedan.
Hela idén med sammanhållna journaler faller om alla skulle spärra allt. Eftersom det finns poänger med att vissa medicinska data – som läkemedelsallergier till exempel – är tillgängliga för alla behandlande läkare är det bättre att från början försöka hålla systemet så rent och avskalat som möjligt.
Därför borde alla landsting ta ännu ett varv och fundera över vilken medicinsk information som är livsviktig utanför kliniken och vilken som inte är det. Och hur man ska begränsa tillgängligheten bland Stockholms läns landstings 40 000 anställda så att de inte kan tjuvläsa grannarnas journaler. Samt hur kontrollen ska förbättras.