Ett år kvar till valet.
Svenskarna lever längre än någonsin. Vi blir friskare, men upplever oss allt sjukare. Perspektiven behöver förändras. Framtidens vård måste mer än i dag inrikta sig på att behandla sjuka – inte att sjukförklara friska.
1 Bromsa medikaliseringen
Ökade kunskaper om riskfaktorer för sjukdom har vänt upp och ned på perspektiven. Snart är ingen människa frisk – bara otillräckligt undersökt. Men risken att insjukna måste alltid vägas mot chansen att inte göra det.
Att läkemedelsbolagen trycker på för att pressa ihop gränsvärden så att blott en minoritet av befolkningen är ”frisk” är en sak. Att politiker och profession varit så dåliga på att hålla emot är en annan. Här måste en förändring till.
Medikaliseringen har vunnit nya landmarker. Snart kan man med ett blodprov undersöka sannolikheten för att man i framtiden kommer att insjukna i den ena eller den andra sjukdomen. Vad man nu än ska med den kunskapen till.
Men vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak. Vad landstingen gör med våra är allas sak.
Ledstjärnan måste vara att behandla sjuka, inte friska som eventuellt kan komma att bli sjuka. Vilket vi alla till slut ändå blir. Om vi inte hinner dö innan.
2 Bejaka forskning och framsteg
Parallellt med utvecklingen mot ökad medikalisering finns också den mot ökad professionalisering – där vården blir bättre på att behandla vissa grupper av sjuka. Det är bra även om det innebär ökade kostnader.
Men det finns pengar att spara. Till exempel genom att sluta massbehandla svenskar med läkemedel som i tester bara visat marginellt bättre effekt – om ens det – än sockerpiller. I pipeline ligger läkemedel som däremot kan revolutionera livet för allvarligt och kroniskt sjuka. Dem ska vi självklart se till att ha råd med.
Det trippla huvudmannaskapet är ett aber. En bra medicin kan kanske spara en sängplats åt landstinget eller kostnaden för personliga assistenter åt kommunen, samt förstås förbättra livskvaliteten för den sjuke. Staten får bära hela kostnaden medan kommun och landsting kammar hem vinsten.
Detta får aldrig bli ett hinder för den enskildas rätt till adekvat behandling.
3 Galen uppdelning ger ovärdig vård
Uppdelningen mellan vård och omsorg (landsting respektive kommun) blir ibland väl konstruerad. Om hemtjänsten missat att ge en diabetiker ordentligt med mat så kan inte undersköterskan – som kommer efter – ge något insulin.
Sveriges äldre blir inte bara äldre. De blir fler och sjukare också, och kommer i praktiken att behöva både vård och omsorg.
Behoven flyter ihop. Därför måste äldreboenden, precis som boende eller service till funktionshindrade eller andra behövande, organiseras så att människor slipper tillbringa sin sista tid i livet med att åka skytteltrafik mellan boende och akutmottagning. Att dö i en ambulans eller på en brits på en akutmottagning är inte värdigt en människa som är mer gammal och slut än akut sjuk.
Primärvården borde knytas närmare hemtjänst och annan omsorgsverksamhet. De som vill bör beredas möjlighet att både vårdas och dö hemma.
4 Bygg städerna för rörelse
Dagens barn rör sig för lite och äter fel. Det går aldrig att vrida klockan tillbaka till en tid utan datorspel, dvd-filmer och internet. Men man behöver inte göra saken värre.
Det är just vad politikerna ofta gör vid stadsplaneringen i stora städer. Fotbollsplaner och andra platser för spontanidrott ges ringa utrymme. Den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. I Stockholm får barn stå i kö för att lära sig simma. Efter en kursomgång får de, trots full betalning, ställa sig i kö för att få simma vidare.
Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner.
Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat.
In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur.
5 Värna sjukförsäkringen
Ohälsotalen har fallit till tidigare nivåer. Men fortfarande varierar hälsoläget i landet: sett till spädbarnsdödlighet, medellivslängd, andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Fortfarande sjukskrivs människor för annat än arbetsoförmåga, som till exempel konflikter på arbetsplatsen eller svårigheter i privatlivet. Detta gagnar ingen, varken den sjukskrivne, samhällsekonomin eller sjukförsäkringssystemet.
Den som värnar ett system måste också se till att det håller tätt. Sjukförsäkringen ska inte användas för annat eller mer än det var tänkt.
Läkarna måste i högre grad peppa människor att själva kämpa vidare i de uppförsbackar som hör livet till. Och i mindre grad plocka fram receptblock och sjukskrivningsintyg.