Ett år kvar till valet.
Det kommande riksdagsvalet beskrivs som en duell mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Men hur de ska lösa Sveriges verkliga problem är oklart. Därför listar DN:s ledarredaktion med start i dag de viktigaste förslagen för nästa mandatperiod. Vi börjar med kunskapen.
Bättre lärare
Det finns lärare som suveränt behärskar sina ämnen, ser varje elevs behov och får alla att göra sitt bästa. Tyvärr är de som isolerade öar i havet. De är få. Ofta är skolorna också dåliga på att ta vara på deras kompetens, att lära av dem och låta andra lärare inspireras.
Ingenting är så viktigt för skolan som att höja andelen riktigt skickliga lärare – och att sänka andelen dåliga. Kraven inom lärarutbildningen måste höjas. Samtidigt
bör fler vägar till yrket öppnas. Dels för att man ska få en bredare rekryteringsbas. Dels för att lärarkåren ska tillföras nya perspektiv.
En positiv löneutveckling kan bidra. Än viktigare är arbetsvillkoren. Utvärdering är ett ord i tiden och en positiv kraft när det handlar om att tidigt identifiera elever som måste ges mer stöd. Men drivs politiken utan förståelse för hur lärarvardagen påverkas går det illa. Det blir byråkratisering i stället för kvalitet, professionell ofrihet i stället för eget ansvar.
Se matematiken
Matematiken har som kärn-ämne en formellt gynnad ställning i skolan. Utan godkänt i matematik är man inte behörig att läsa vidare på gymnasienivå.
Men i vardagen är matematiken misshandlad och missförstådd. Det finns underskott på behöriga lärare. Även bland dem som har ämnesutbildning finns många med bristfälliga kunskaper och svalt intresse för ämnet.
Utvärderingar av svenska elevers matematikkunskaper visar att det finns mönster i deras misstag. Eleverna har ofta nött in metoderna men missförstått dem och tillämpat dem i fel sammanhang.
Japan är inte längre det framgångsexempel som det uppfattades som för 20 år sedan. Men inom matematikundervisningen förblir landet en förebild.
I japanska klassrum behandlas inte matematiken som en samling metoder att nöta in utan som ett sätt att tänka och en värld att upptäcka. Det spännande är inte det som står i facit utan att det finns olika vägar till målet.
Avgift på högskolan
I grunden är kunskap ingen bristvara. Den tar inte slut för att fler efterfrågar den. Tvärtom. Samhället blir rikare ju fler som har lusten att ständigt lära sig mer och utveckla sin förmåga.
Utbildningsplatser däremot kan ta slut. Och när fler inrättas kan det visa sig att det ändå råder brist – på resurser för att upprätthålla kvaliteten på utbildningen. Därför borde Sverige på allvar överväga att införa studieavgifter för högskoleutbildning.
Risken med avgifter är att de kan verka mer avskräckande på dem som kommer från hem utan studietradition. För att inte bli en svårforcerad tröskel måste avgifterna därför kunna täckas av studielån.
Även ökad skuldsättning skulle kunna vara avskräckande. Men för dem som ser studierna som en investering och förväntar sig god avkastning finns något som är mycket mer skrämmande än en studieavgift: att högskolornas resurser urholkas och att kvaliteten på utbildningen sjunker.
Befria forskningen
I högtidstalen brukar politiker hylla forskningens frihet. I praktiken är deras lust att styra och lägga sig i stor.
Felet är inte att friheten har gränser utan att politikerna överskattar sin egen förmåga att styra forskningen så att dess resultat blir mer samhällsnyttiga. Ett exempel är regeringens utpekande i forskningspropositionen av framtidens ”strategiska” forskningsområden.
Ett annat fel ligger i övertron på styrning genom fördelning av rörliga forskningsmedel. Att skriva ansökningar är inte minst en tävling i vem som bäst anpassar sig till de politiska modeidéerna.
Att ekonomiskt stärka forskargrupper som redan uppnått goda resultat är ett bättre sätt att skapa förutsättningar för verkligt banbrytande forskningsrön.
Avgiftsfria museer
Regeringens beslut att återinföra entréavgifterna på de statliga museerna ledde till färre besökare. Det var ett högt pris, för poängen med statliga museer är att de ska besökas och ge människor möjligheter att vidga sina vyer.
Museerna är liksom biblioteken och arkiven en del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur. De gör kunskap tillgänglig för envar som söker den. De bidrar till att hålla vårt kulturarv levande.
Avgifter kan var motiverade när särskilda utställningar ordnas som förväntas leda till publikanstormning. Men så länge det finns plats över är det bara positivt att många kommer och att en del väljer att återvända flera gånger.
Så tänk om. Låt de statliga museerna åter bli fria från inträde!
Vad tycker du? Kommentera artikeln här eller skicka förslag och synpunkter till fempunkter@dn.se