Ett år kvar till valet.
Sverige behöver skärpa sin inre och yttre säkerhet. Varken rättsstaten eller försvaret fungerar tillfredsställande. Den personliga integriteten naggas ständigt i kanten. DN:s fempunktsprogram handlar i dag om värnet av vår frihet.
1 Gå med i Nato
Svenskt försvar är inte längre bara svenskt, i internationella säkerhetsoperationer samverkar Sverige med andra, både EU- och Natoländer. I närområdet byggs en nordisk samverkan. För dessa uppgifter behöver Sverige utbilda och öva soldater och skaffa utrustning. Ytterst är dock försvaret av vårt eget territorium vår försvarsmakts främsta uppgift. Den är långsiktig och kan inte underordnas internationella insatser.
Det är hög tid att det gamla värnpliktssystemet skrotas. Försvaret måste ha välutbildad och motiverad personal. Det kräver en befälskår som är aktiv på fältet och har internationell tjänst som villkor.
Försvarsmateriel ska kunna köpas på marknaden, en inhemsk försvarsindustri har inte längre ett egenvärde.
En naturlig och önskvärd följd av försvarets omvandling är att Sverige formellt ansöker om medlemskap i Nato, som vi redan samarbetar nära med.
2 Stoppa säkerhetsen
Övervakningskamerorna blir fler. Kontrollerna av flygpassagerare alltmer tidsödande omständliga. EU:s datalagringsdirektiv stadgar att operatörerna måste spara uppgifter om telefonsamtal, sms och internettrafik. Bankerna vill byta övervakningsfilmer med varandra.
Allt motiveras av omsorg om vår säkerhet. Polisen ska lösa fler brott med nya metoder. Terrorister ska hindras kapa plan. Men mycket lite pekar på att detta är effektivt. I stället blir människor oroliga, om åtgärderna behövs måste det finnas stora faror. Så får insatserna motsatt effekt, för få saker är farligare för samhället än rädda människor.
De upptrappade säkerhetsåtgärderna naggar vår rätt att vara i fred, integriteten, i kanten. För varje kamera och register ökar risken för att uppgifter används fel, att de på grund av korruption eller klantighet hamnar hos folk som verkligen inte har rätt att veta vad vi har för oss.
3 Lyft polisen
Regeringens viktigaste mål för rättsväsendet är att det ska finnas 20 000 poliser. Denna målsättning har slagits fast utan någon analys av vad polisen ska göra och hur dagens organisation fungerar.
Inför nästa mandatperiod behöver perspektivet vara ett annat. I stället för att räkna antalet anställda borde regering och riksdag ta tag i de allvarliga organisationsproblem som svensk polis lider av. Bristande motivation, ineffektiva brottsutredningar och skråtänkande åtgärdas inte med pengar eller nationella siffermål.
Poliskulturen måste utmanas, bland annat genom att fler ekonomer, jurister och ingenjörer tas in som utredare. Ansvar bör utkrävas av enheter och chefer som får upprepad kritik från exempelvis justitieombudsmannen. Dessutom är det dags att verksamheten på allvar baseras på forskning och beprövad erfarenhet.
15.000 poliser som gör ett bra jobb är alltid att föredra framför 20.000 anställda som presterar dåligt.
4 Korta väntetiderna
Det fortsätter att komma illavarslande rapporter om oskäliga väntetider i den svenska rättsstaten.
Gång på gång kritiserar justitieombudsmannen polis, åklagare och domstolar för lång handläggning. Från misstanke till dom kan det ta många år, om ärendet ens hinner åtgärdas innan preskriptionstiden löpt ut.
Så kränks såväl brottsoffers som misstänktas rätt till en snabb och rättssäker handläggning.
Från politiskt håll kan flera saker göras för att korta väntetiderna. För det första: se till att omfattningen av problemet kartläggs kontinuerligt. För det andra: betala ut ordentliga skadestånd till enskilda som drabbas. För det tredje: utkräv ansvar av rikspolischefen, riksåklagaren och chefen för Domstolsverket.
5 Tillsätt krisgeneral
Krisberedskap har blivit ett nytt politikområde. ”Estonia”, diskoteksbranden i Göteborg, tsunamin – fruktansvärda händelser som skakade oss och ställde nya krav på politisk handling och ansvarstagande.
Efter ett antal utredningar och omorganisationer finns nu en myndighetsstruktur – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap låter betryggande. Också regeringskansliet har en funktion – kansliet för krishantering. Räcker detta, kan människorna i dessa organ handla okonventionellt, undvika revirkrockar och budgettänkande? Det vet vi inte.
Men vi vet att regeringen ännu inte skaffat sig en person med mandat att fatta snabba, kreativa och övergripande beslut när nästa katastrof inträffar. Det bådar illa.