1 Vårda huvudstaden
Stadens styresmän har märkligt svårt att se det som varje turist gör: Stockholms unika kvaliteter. Besökarna utgår från geografin – vattnet, bergen, den lummiga grönskan – och en riktig europeisk stads tillgångar.
Stockholm behöver inte göras om, inte ha jippo på jippo, inte bygga spektakulära turning torsos. Stockholm behöver vårdas, förbättras och utvecklas med sin tid.
Staden kan förtätas, fler hus inom tullarna och nya hus på mark som en gång tjänat industri- och hamnstaden. Stenstadens blandning av arbetsplatser, bostäder, affärer, nöjesställen ska vårdas.
Trafik och viss trängsel hör till staden. Liksom möjligheten att flanera i öppna torg och parker. Ju tätare stad desto större behov av gemensamma vardagsrum utan kommersiellt tvång.
Det finns en del att plocka bort från Stockholms torg och gator, både i form av kiosker och tältutställare. En stads kvalitet mäts också i snygghet. Skräp, avfall, klotter, illa underhållna trottoarer – tyvärr saknas det inte i Stockholm.
2 Friare hyror
Det är svårt att få tag i en hyresrätt i Stockholm. Utan pengar eller kontakter är väntetiderna årslånga, fråga bara de 270. 000 stockholmare som står i bostadsförmedlingens kö.
Stadens hyresrätter har i snabb takt omvandlats till bostadsrätter, vars pris styrs av utbud och efterfrågan. Handeln med svartkontrakt är omfattande. Människor med attraktiva förstahandskontrakt hamstrar lägenheter och omsättningen på hyresrätter är därför i det närmsta obefintlig. Unga människor bor kvar hemma eller tar miljonlån. Och vem vågar bygga nytt och investera i hyreslägenheter utan avkastning?
Hyresregleringen infördes under andra världskriget som ett tillfälligt skydd mot prishöjningar. Regeringens plan att lägga fram en mer marknadsanpassad hyreslagstiftning före valet nästa år kommer därför inte en dag för tidigt.
Hyrorna i Stockholm och dess förorter måste börja spegla vad människor är beredda att betala. Annars är hyresrätten snart ett minne blott.
3 Hjulafton var dag
Cykling befrämjar hälsa och miljö. Ju fler som väljer att pedalpendla i stället för att ta bilen desto lägre CO2-utsläpp. Trampad tvåhjuling i stället för buss och t-bana minskar trängseln i kollektivtrafiken. Och cyklisten får starka ben.
Allt fler tar cykeln till jobbet, trots att färden inte bara innebär varm svett av ansträngning utan emellanåt kallsvett av fasa. Det blir farliga utkörningar när man ska runda något av alla fordon vars förare tycker att målade cykelfält är utmärkta p-platser – lappa dem, utan pardon.
Flera trafikljus reagerar inte för cyklister. Ställ om systemet. Somliga gator i staden är enkelriktade. Några av dem borde kunna öppnas för dubbelriktad cykling, i målade fält, för att tramparna ska komma rätt i närmaste stora rysarkorsning.
Det är brist på p-platser, men att låta cykelbanor sluta tvärt i gatuparkeringsrutor är inte bra.
För övrigt måste något göras åt Tegelbacken. I cykelrusningarna är olyckstillbuden och okvädningsorden legio.
4 Trängselskatt 2.0
Efter brutna vallöften, försöksperiod och kommunala folkomröstningar med vinklade frågor fick Stockholm till sist sin trängselskatt. Trots förhistorien blev det inte så illa.
Människors resemönster förändrades verkligen. Det har inte blivit lättare att ta sig fram på alla gator. Men som helhet är trafiksituationen bättre än före trängselskatten.
Samtidigt är det uppenbart att systemet behöver förändras. Skatten borde bli en avgift och ansvaret flyttas från staten till regionen. Det kräver en grundlagsändring. Så nu är det bråttom. Ett första beslut måste fattas före riksdagsvalet nästa höst för att inte förändringen ska dröja ytterligare fyra år.
Den andra svagheten är att Essingeleden lämnats avgiftsfri. Varje liten störning ger nu ge långa köer. Just där trängseln är som svårast ska det inte vara avgiftsfritt.
5 Satsa på spårväg
När Stockholm och många andra städer gjorde sig av med sitt spårvägsnät var det för att bereda plats för bilarna. Snart kom en motreaktion: Människor ville inte leva i en stad där bilens behov gick före människornas.
Levande städer med tät bebyggelse och många fotgängare behöver en välutbyggd kollektivtrafik. Det fick Stockholm när tunnelbanan byggdes ut under decennierna efter andra världskriget. Sen blev det stopp.
Kostnaderna för att bygga tunnlar var höga, och ju mer miljökraven skärptes desto dyrare blev det.
För att Stockholm ska kunna bygga ut kollektivtrafiken i takt med de växande behoven krävs ett transportslag som är billigare än tunnelbanan och har högre kapacitet än bussen. Kort sagt: Det är dags att åter bygga ett sammanhängande nät av spårvägar.