1 Demokratier måste hålla ihop
En av de viktigaste lärdomarna från 1900-talet är att fria länder måste samarbeta. Det var ur denna insikt som organisationer som EU och Nato föddes efter andra världskriget.
Det är när demokratiska stater håller ihop som de kan påverka utvecklingen i världen och förhindra katastrofer. Utan EU och Nato hade Europa varit en farligare världsdel i dag. För Sverige borde det vara självklart att delta fullt ut i dessa organisationer.
Demokratiernas samverkan är också avgörande för att minska diktaturernas inflytande. Svängrummet för en kärnvapenmakt som Kina minskar om den fria delen av världen håller sams. Kremls ledare blir försiktigare om de vet att Europa och USA är enade i sitt motstånd mot ockupationen i Georgien – ett aktuellt exempel på rysk maktpolitik.
Konflikten mellan demokratier och diktaturer är fortfarande den avgörande utrikespolitiska skiljelinjen. Någon neutralitet mellan dessa styrelseskick är inte möjlig. Om fler länder blev politiskt fria skulle antalet krig och svältkatastrofer i världen minska.

2 Alla människor har rätt till frihet
Det har gått 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men fortfarande lever drygt hälften av jordens befolkning i länder som organisationen Freedom house kallar för ofria eller halvt fria. På sistone har utvecklingen dessutom gått tillbaka – under 2008 försämrades villkoren för människor runt om i världen.
Stats- och regeringschefer måste med mycket större beslutsamhet hävda de grundläggande fri- och rättigheternas universella giltighet. De gäller för alla människor, inte bara för invånare i rika och utvecklade länder. Nationsgränser innebär ingen rätt för stater att bete sig hur som helst.
Att förtrycka och terrorisera människor får aldrig bli ett lands inre angelägenhet. När exempelvis den sudanesiska regimen utlöser ett massmord i Darfur har omvärlden en skyldighet att skydda befolkningen.
Mänskliga rättigheter kommer att kränkas även i framtiden. Men omfattningen kan minska om demokratierna ingriper oftare och ställer förövarna till svars.

3 Nykter syn på FN
Förenta nationerna har länge haft ett gott anseende i Sverige. Det går att förstå om man tar hänsyn till de ädla mål som FN har för sin verksamhet.
För svenska politiker har medlemskapet i organisationen också gett en känsla av trygghet och förutsebarhet – stora länder har inte ensamma kunnat diktera avgörande frågor för världen.
Men som veckans möte i New York visat är FN också ett forum för några av världens mest veder­värdiga regimer. Det hade inte behövt vara en svaghet om deras inflytande begränsade sig till skandalösa framträdanden i generalförsamlingen, som Libyens diktator gav prov på i onsdags. Problemet är att diktaturerna alltför ofta tillåts påverka och prägla organisationen, exempelvis i arbetet med de mänskliga rättigheterna. Viktiga reformer och resolutioner blockeras av stater som inte alls står bakom FN:s mål.
Det behövs en större realism i Sverige om FN:s roll och dess tydliga begränsningar.

4 Förhindra spridning av katastrofvapen
Det blev aldrig någon kärnvapenkonfrontation mellan USA och Sovjetunionen. Ömsesidig avskräckning bidrog till att det kalla kriget avslutades fredligt.
Ändå är riskerna för att något allvarligt ska inträffa förmodligen större i dag än för 30 år sedan. Att FN i går antog en resolution om nedrustning är välkommet, men det är långt från ord till handling. Antalet kärnvapenmakter är fler. Nordkorea har genomfört provsprängningar och mycket talar för att den iranska regimen är på väg att utveckla en egen bomb.
Samtidigt tilltar spridningen av andra massförstörelsevapen, vilket ökar risken för att stridsmedlen ska hamna hos någon terrorgrupp. Kunskapen om kemiska och biologiska vapen når fler.
Sverige bör ge frågan högre prioritet i utrikespolitiken, även om vi i bästa fall bara kan påverka utvecklingen på marginalen.

5 Stå upp för frihandeln
Världens ledare har i krisens spår upprepade gånger lovat att inte hemfalla åt protektionism. Men trots de stora orden har i princip alla ledande nationer ändå vidtagit åtgärder för att skydda den egna industrin. Bilfabrikanter och bönder har skrikit högst och fått de största checkarna från sina re­spektive regeringar. Den stigande arbetslösheten ökar pressen på politikerna.
Som EU-ordförande har Sverige en unik möjlighet att driva på för att handeln mellan länder kan börja växa igen. De strandade frihandelssamtalen inom den så kallade Doharundan måste väckas till liv, inte minst om fattigdomen ska minskas.
Minnet av trettiotalets många skyddstullar, som ledde till en långvarig ekonomisk tillbakagång över hela världen, förskräcker. Vägen ut ur krisen stavas mer handel, inte mindre.