Ett fiasko. Ordet kan inte undvikas. Inte så mycket för att Köpenhamnsmötet misslyckades med att få ihop ett bindande klimatavtal. Blott de mest obotliga optimisterna hade förväntat sig det. De flesta hade i stället trott på ett urvattnat och till intet förpliktigande slutdokument. Nu blev det knappt ens det. Och anledningen till det stavas FN.

För man kan diskutera om det avtal det talas om, och som statsminister Reinfeldt och EU-Kommisionens ordförande Barosso höll en presskonferens om under natten till lördagen, egentligen är något avtal. Trots att det inte rymmer några siffror om hur mycket utsläppen måste minska eller när, var det mer än några länder mäktade med att skriva under. Vissa nöjde sig inte där utan invände mot att mötet lämnade efter sig ett dokument som inte överenskommits av alla. I FN råder konsensus och principen om en stat en röst. Det kan låta sympatiskt men innebär att ett eller ett par små länder kan kidnappa hela processen. Att få 193 länder eniga in till minsta kommatecken ter sig tämligen utopiskt.

Vissa vill lägga skulden på USA. Andra på ett antal länder inom G77-gruppen och då i huvudsak Kina, men också Sudan, Saudiarabien och Venezuela för att nu nämna några av de mest obstruerande. USA har definitivt en historisk skuld. Men på pluskontot måste skrivas den helomvändning landet gått igenom sedan presidentskiftet för mindre än ett år sedan. Ingenting hade blivit bättre av att president Obama under sitt Köpenhamnsbesök lovat mer än kongressen varit beredd att hålla.

Man får välja sina politiska strider. Och president Obama valde att inteckna sitt politiska kapital i en stor sjukvårdsreform. Sett ur det perspektivet var tajmningen för Köpenhamnsmötet dåligt. Det är möjligt att resultatet hade blivit bättre om mötet legat ett år senare.

Nu väntar först Bonn och sedan Mexiko. Men frågan är i vilken mån delegaterna orkar ladda om efter denna urladdning.

USA är som sagt en nyckelaktör, men det är också Kina. Och där är utsikterna för förändring om möjligt än dystrare. Ytterligare en svårighet i kapitlet Kina är hur landet med sina investeringar i Afrika ”köper sig” lojalitet i världspolitiken. Så det där med en stat en röst är en sanning med modifikation.

Tonläget från de länder som obstruerat har varit högt. Större delen av mötet har använts till det som kallas procedurfrågor, till exempel om vem som får tala före eller efter vem. Men man kan lika gärna kalla det sabotage. En sak är att man inte får alla stater med på båten, en annan att de som inte vill följa med så aktivt försöker välta den.

När nu Mexikos president säger att världen måste dra lärdomar av Köpenhamnsmötet, att vi kanske inte ska hålla möten med krav på konsensus, så är han på rätt spår även om det utmanar hela FN-systemets konstruktion. Men Köpenhamnsmötet visar också att vissa länder faktiskt inte har på möten av detta slag att göra över huvud taget. Det är svårt att se någon poäng med att ge närvarorätt till delegater som enbart använder mötet för att torgföra sitt hat mot ”västerländsk imperialism” och som med ständiga formaliainvändningar ser till att inget möte kan hållas.

Om denna insikt blir ett slags slutdokument från Köpenhamnsmötet så kan man kanske börja hoppas på mötet i Mexiko om ett år. Annars riskerar vi att få se farsen repriseras.