”Normen förändras. Människor har blivit vana vid att det ska vara rökfritt.” Så motiverar Folkhälsoinstitutets Karin Molander Gregory i onsdagens DN att myndigheten nu förbereder ett förslag för att begränsa rökning utomhus. Det säger en del både om hur vi ser på rökning och majoritetens rätt att mästra minoriteten.
Till de utomhusmiljöer som eventuellt blir rökfria hör parker, uteserveringar och stränder. Och anledningen är alltså inte att tobaksröken där ligger så tjock att den innebär en fara för den tobaksfrie, utan endast att den som själv avstår från cigaretter förväntar sig att andra också ska göra det.
Det argumentet är ett rejält avsteg från de skäl som låg till grund för det rökförbud på krogen som infördes 2005.
Det är säkert många som tycker att det är skönt att inte behöva känna röklukten under, eller ta med den hem från, en middag på stan. Men det är mycket vi tycker det skulle vara trevligt att slippa i offentliga miljöer – högljudda mobilpratare och skrikande barn för att ta två exempel. En konsekvens av att lämna hemmets trygga vrå är att man får tolerera att folk gör saker man inte gillar.
Däremot får ingen göra sådant som skadar andra. Det var också huvudanledningen till att rökning förbjöds på krogen. För dem som står bakom bardisken innebar det passiva bruket en fara. Därför fanns det goda hälsoskäl att göra restauranger och barer rökfria.
Men när man nu hänvisar till moral i stället för hälsa är det en tydlig fingervisning: Rökning är inte bara farligt, det är fult. Rökarna ska hållas utom syn- och lukthåll. Ytterst är det ett uttryck för intolerans.
Att rökning är beroendeframkallande och har omfattande negativa hälsoeffekter är väl belagt. Studier visar att varannan dagligrökare dör i förtid på grund av sitt tobaksbruk och att de som röker lever i genomsnitt ungefär tio år kortare än vad de skulle ha gjort om de helt avstått från cigaretter. I Sverige bedöms 17 procent av alla cancerfall, och 90 procent av lungcancerfallen, vara orsakade av rökning.
Därtill är kostnaderna för samhället stora. Och i kombination med att även passiv rökning skadar innebär det att beslutet att tända en cigarett i många fall berör fler än den enskilde.
Dessutom har tobaksmarknaden dominerats av skrupelfria företag som länge medvetet dolde rökningens negativa effekter. Och som inte hyste några betänkligheter mot att ljuga och sprida felaktig information för att måla upp en idealiserad bild av tobaksbruket.
Mot den bakgrunden har stora statliga ingrepp – regleringar, punktskatter, informationskampanjer, införandet av rökfria miljöer – varit välgrundade. Och de har varit effektiva. Rökningen och skadorna därav har minskat dramatiskt de senaste årtiondena
Men det är viktigt att komma ihåg varför dessa statliga interventioner är försvarbara. Informationskampanjer – som ibland faktiskt gränsat till skräckpropaganda – är motiverade därför att cigaretter medför stora hälsofaror för den enskilde och att det därför är särskilt viktigt att beslutet att röka bygger på kunskap om riskerna. En hårt reglerad marknad med höga skatter är berättigad därför att det begränsar konsumtionen och kostnaderna för samhället. Och förbud i vissa offentliga miljöer är acceptabla när rökning innebär en fara för andras hälsa.
Men välinformerade, vuxna människor måste få stort utrymme att besluta var deras gräns går för vilka risker de är villiga att ta i val av livsstil – det gäller för tobak precis som för alkohol. Det innebär att förbud mot rökning endast är acceptabelt när det grundar sig på ett värn för andras hälsa. Inte på moralism. Därför bör rökning utomhus vara tillåtet även i fortsättningen.