Att vara kommunalt anställd och inbiten rökare är snart en omöjlig kombination. Påhejad av Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har var fjärde svensk kommun infört rökförbud för sina anställda under arbetstid. Christin N Granberg, handläggare på arbetspolitiska avdelningen på SKL, gillar inte ordet förbud. I DN i går sa hon: ”Vi pratar hellre om att alla har rätt att slippa tobaksrök när de jobbar.” I artikeln talas också om att kommunalt anställda är viktiga förebilder i lokalsamhället och att rökare kostar mer på grund av rökpauser och högre sjukfrånvaro. Vad av detta som är det egentliga skälet till att SKL driver en fråga som rimligtvis borde sortera under Folkhälsoinstitutet är inte lätt att se.

Att hitta argument för att avstå från röka är sannerligen inte svårt. Inte heller att hitta argument för att det på vissa arbetsplatser passar särskilt dåligt. Man kan mycket väl utifrån professionella skäl argumentera för att sjuka, illamående patienter ska slippa vårdas av någon som stinker fimp.

Men det är moralism, möjligen förklätt till ekonomism, som förklarar varför en parkarbetare inte kan få ta sig ett bloss på sin gräsklippningstraktor. Han är knappast mer förebild än andra vuxna i det offentliga rummet och han utsätter inte någon för passiv rökning. Möjligen är han på statistisk nivå mer sjukskriven än andra. Det finns flera andra som på gruppnivå har hög frånvaro: kvinnor, småbarnsmammor, kroniskt sjuka, missbrukare och socialt utsatta för att nämna några. Om arbetsgivaren ska börja räkna vad rökpauser kostar i tid och effektivitetsförlust så borde man rimligtvis också börja räkna på vad lågpresterande kostar i jämförelse med högpresterande. Inte trevligt, men konsekvent.

Men vill vi verkligen ha ett samhälle där arbetsgivaren bestämmer hur mycket vi ska motionera, vad vi ska dricka, äta och väga för maximal effektivitet? Alla har ett ansvar för sin hälsa. Men det är ett ansvar som måste bäras av individen. Det kan inte vara arbetsgivaren som bestämmer vad vi får och inte får stoppa i vår mun. Det handlar ju bara om vad individen gör på sin arbetstid, invänder kanske någon. Men nikotin är en extremt beroendekallande drog. Det finns heroinister som slutat med heroin men som inte klarar att fimpa. Att inte röka eller snusa under åtta timmar är för den riktige nikotinisten inte något alternativ. Suget är starkare än så.

Det är besynnerligt att de politiska partier som ena dagen talar om värdet av en inkluderande arbetsmarknad och som sörjer över att vissa grupper får det allt svårare att ta sig in, andra dagen stänger dörren för dem. Det finns fler rökare bland dem som har det svårast i samhället; bland psykiskt sjuka, före detta kriminella och inom vissa invandrargrupper. Det vore bisarrt om en gammal kåkfarare som äntligen fått styr på sitt liv, och som fått sitt första jobb, skulle stupa på några röda Prince.

Arbetsgivarnas ökade missbruk av straffregistret är en del av samma sjuka. För att få ett arbete på dagens arbetsmarknad krävs rena kalsonger och ett fläckfritt förflutet. Ett par frågor dyker upp: Vad ska vi göra med alla andra? Och vilka ska vårda alla 40-talisterna om kravet är kortklippt och rentvättat hår, välvårdade naglar, fräsch andedräkt, neutral kroppsdoft, adekvat utbildning, god språkbehandling, social kompetens, gott omdöme, empati samt att man aldrig tidigare i livet snattat – och att man inte röker?

DN