Samtliga partier i Stockholms landsting väljer att lyfta fram tillgängligheten inom primärvården i sina valmanifest. Vart tog de svårast sjuka vägen?
Landstingsvalet har kallats ”det glömda valet”. Det är inte för inte, inser den som på partiernas hemsidor försöker klicka sig fram till det landstingspolitiska fältet. I bästa fall kan man efter envetet sökande hitta ett regionalt valmanifest. Men säkert är det inte.
Valmanifesten för Stockholms läns landstings sjukvårdspolitik är sinsemellan både lika och olika. Vissa är långa med gott om floskelfyllda formuleringar. Andra vågar avstå från att låtsas prioritera allt.
De rödgröna har enats kring ett gemensamt program med 230 punkter medan allianspartierna går till val på fyra olika. Men perspektivet är detsamma: kundens.
Den tillgänglighetsrevolution som skett inom primärvården ska reformeras ytterligare. Att 37 nya vårdcentraler etablerats sedan 2006 och att medborgarna i dag har 120 fler läkare att välja mellan, räcker uppenbart inte. Folkpartiet vill ytterligare öka tillgängligheten genom att nyanställa 200 husläkare. Moderaterna tycker att den icke-akuta vården ska finnas tillgänglig på kvällstid, för den som föredrar att söka då. Centerpartiet vill ge varje patient rätt att kräva ett minst 15 minuters långt läkarbesök – oavsett om hela kvarten behövs eller inte. Kristdemokraterna vill, liksom FP, bygga ut vårdvalet till att också omfatta psykiatrin.
Ett fritt vårdval inom psykiatrin har onekligen sina poänger. Det är att ge makt till en av de mest maktlösa grupperna sjukvårdskonsumenter.
Men att göra en redan lättillgänglig vård än mer lättillgänglig – är det verkligen landstingens viktigaste fråga? Centern vill ge stockholmarna rätt att uppta läkartid som inte behövs. Moderaterna vill förbättra servicen till en nivå som inte Stockholms frisersalonger, eller andra tjänsteföretag som verkar på den fria marknaden, mäktar med. Är det rimligt att det ska vara lättare – och billigare – att få träffa en läkare än att få hårtopparna klippta?
Den som önskar en annan prioritering har dock inte mer att hämta hos de rödgröna. I topp på vänsteralternativets manifest hamnar också primärvården och frågan om tillgänglighet. Vårdvalet kallas Hälsoval och det finns ingen ände på vilka rättigheter de rödgröna vill peta in där. Vårdcentralerna blir ett slags allinrättning där livskriser ska avhjälpas och hälsopedagogiska insatser bedrivas. Den som så önskar ska få motiverande samtal och rådgivning i livsstilsfrågor.
De rödgröna vill också flytta specialister från sjukhusen till närsjukvården. Avgifterna för all barnsjukvård slopas. Skatten höjs med 17 öre redan i början av mandatperioden.
Det finns detaljregleringar om att varje patient ska erbjudas sallad och bröd till varje måltid (också de i respirator?) men inte en rad om hur man som arbetsgivare kan få sjukhusens överläkare att träffa lika många patienter som i andra länder. Slutenvården existerar knappt. Här och där står någonting om köer till knä- och höft-operationer som förstås också ska kortas.
Men var finns brandtalen om de sjukhussängar som inte räcker till? Om hur patienter med allvarliga kroniska sjukdomar som hjärtsvikt och ms ska mötas av en röd matta när livet blir för smärtsamt eller när det är svårt att andas. Vem talar för dem som är för sjuka för att själva ryta till? Ja inte är det Stockholms landstingspolitiker i alla fall.
De är fullt upptagna med att införa väntetidsgarantier på akuten för människor som inte behöver vara där och som med sina starka röster och en garanti i bakfickan tränger ut dem som vården borde värna om först.
Med en sådan kallt väljarmaximerande prioritering är det kanske tur att inte fler bryr sig om landstingsvalet.