Vissa frågar sig om förtroendet för vården har skadats av dråpåtalet mot en barnläkare. En lika adekvat fråga är vad som händer med förtroendet för åklagarväsendet.
Det finns flera sätt att läsa förundersökningen mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det går att läsa den som en berättelse om en arbetsplats och ett arbete som liknar få andra. Den misstänkta barnläkaren, av kollegerna beskriven som erfaren, ja rent av en av de bästa, kommer in på sin lediga dag för att vara med när det barn hon tidigare haft mycket ansvar för är döende. Förloppet var längre och mer utdraget än vad någon räknat med. Men den lediga läkaren stannade de ungefär fem timmar det tog innan hjärtat slutade slå sedan respiratorn stängts av. Kvar till midnatt stannade också den undersköterska som egentligen slutade 21.30 och vars pass dagen efter sannolikt startade 07.00.
Symtomatiskt för hela verksamheten eller inte. Det vi här ser är ett engagemang och en empati som sträcker sig långt bortom arbetstidens slut för att göra en människas sista tid på jorden så värdig som möjligt. Mitt i en verksamhet som dignar under patienttryck och mycket svåra situationer. Det imponerar.
Men det vi också ser är ett föräldrapar och en tillhörande stor familj som ömsom är berömmande, ömsom kritisk. En familj som berättar om en annan händelse för hela 15 år sedan då ett nyfött barn fick vård för sent och, enligt familjens uppgift, därför utvecklade en hjärnskada. Det fanns ett missnöje med vården på Astrid Lindgren och ett önskemål om att förflytta flickan till Uppsala.
Planeringen var i stort sett färdig när en undersökning visade att det knappt fanns någon frisk hjärnvävnad kvar. I samråd med föräldrarna beslutades att respiratorn skulle stängas av och att livet – och döden – skulle få ha sin gång.
Att barnet skulle dö var det inte tu tal om. Det läkaren anklagas för är att ha påskyndat den process som enligt personalen på plats redan var oväntat utdragen och lång. Det ska enligt åklagarens stämningsansökan ha skett genom att läkaren medvetet förgiftat barnet med en dödlig dos av narkosläkemedlet tiopental. Chefsåklarare Peter Claesson säger till TT att han kan bevisa att den misstänkta läkarens skuld. Sett till förundersökningen, stämningsansökan och Socialstyrelsens genomgång av fallet är det svårt att föreställa sig hur. Familjemedlemmar i kris som vittnar om att bland de sprutor som gavs var det en som gavs strax före dödsögonblicket. Vad var det i den? Vanlig saltlösning för att hålla nålen där morfin kontinuerligt pumpades in ren? Eller en dödlig dos tiopental?
Detta, tillsammans med ett svårtolkat laboratorietest om koncentration av narkosläkemedlet, tycks i stort sett vara det som åklagaren bygger sin bevisning på. Hur långt det räcker återstår att se.
Vissa menar att det är bra att det blir en rättegång. Och visst finns fördelar med en rättslig prövning. Utan en sådan hade läkaren aldrig riktigt kunnat frikännas. Det är den ena sidan.
Den andra är att åklagare inte har rätt enligt lagen att åtala om de inte tror på fällande dom. Ärendet har varit påfallande segdraget och åklagarsidan ovillig att möta pressen. Inte heller i dag när förundersökningen delades ut vid polisen i Solna fanns Peter Claesson där för att svara på några frågor. Den minst sagt ovanliga och tidskrävande proceduren för att få ut handlingarna, där alla väntande journalister fick gå in i ett rum en och en, fick många att fundera i termer av trakasserier och en ovilja mot att ha med journalister att göra.
Det har helt uppenbart gått prestige i detta ärende. Bakom prestigen finns en läkare med gott rykte som gripits på sin arbetsplats och sedan häktats med motiveringen att en undersköterska ännu inte hörts och att läkaren skulle kunna försvåra utredningen.
Även om åklagaren skulle få läkaren fälld finns det många frågor om hanteringen som åklagarsidan ännu ett och ett halvt år efteråt lämnat obesvarade. Och det är frågor som bara ska besvaras i en rättsstat. Även om åklagarna helst skulle slippa.