Det sägs att Patrik Sjöbergs uppgifter om sexuella övergrepp slagit ned som en bomb i Idrotts-Sverige. Men är det verkligen i Idrotts-Sverige bomben briserat? Är det inte i en vidare del av landet?
Patrik Sjöberg berättar i flera intervjuer om hur tränaren Viljo Nousiainen utnyttjade hans och andra unga pojkars sårbarhet.
Och det är klart, kommer man utifrån som tränare, ledare eller lärare, så måste någon typ av emotionellt övertag gentemot barnet etableras för att man gång på gång ska kunna förgripa sig på det – utan att barnet berättar.
Enligt Brottsförebyggande rådet är närhet till barnet en avgörande riskkomponent. Och en majoritet av övergreppen begås av familjemedlemmar eller andra släktingar.
Viljo Nousiainen var också Patrik Sjöbergs styvfar. Här är det i och för sig rimligt att det förhållandet hamnar i skymundan eftersom andra – som inte haft Nousiainen som styvfar – också trätt fram och vittnat om hur han utnyttjat sin tränarauktoritet. Den status inom idrottsvärlden som Nousiainen ånjutit är förstås också av betydelse för den tolkning som nu görs.
Därför kan det tyckas logiskt att den fråga Aktuellt formulerar efter intervjun med Sjöberg i onsdags är om vi kan lita på barnens tränare. Likaså kan det tyckas logiskt att Riksidrottsförbundet går ut och argumenterar för att idrottsledare ska avkrävas ett utdrag ur brottsregistret.
Men ett utdrag från polisen hade – såvitt man förstår av Patrik Sjöbergs berättelse – knappast stoppat Nousiainen. Förutom de tre toppnamn som nu framträtt talas det om att Nousiainen tränat ungefär 500 fler. Inget sägs om att någon av dem skulle ha anmält. Än mindre att någon skulle ha fått honom fälld. Om Nousiainen fortfarande varit vid liv och frisk hade han sannolikt kunna träna tioåriga pojkar ända fram till i onsdags.
Från och med torsdagen hade däremot hans karriär varit slut. Och det alldeles oavsett ett jungfruligt brottsförflutet eller inte.
Krav på utdrag ur brottsregistret måste ses mer som en besvärjelse än som ett effektivt vapen mot barnsexbrott. Den lätta lösningen är tyvärr inte den rätta lösningen.
Problemet vid just sexuella övergrepp mot barn är maktobalansen och de skamkänslor som många utsatta vittnar om. Det finns mörkertal vid så gott som all brottslighet, men vid barnsexbrott torde det vara oceaniskt.
Därför kan lösningen inte vara att stirra sig blind på det fåtal fällande domar som rättsväsendet presterat. I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen.
Det betyder också att skolbarn aldrig ska behöva finna sig i puffar, slag, händer mellan benen eller annan typ av ovälkommen beröring.
Den självklara rätt som vuxna har att freda sig mot att en okänd människa på bussen låter en hand snudda vid bröstet eller underlivet måste respekteras också i skolvärlden. Så är det inte. Där är inställningen till våld mer Gandhisk.
Men om barnen inte från början lär sig respektera sin kroppsliga integritet – när ska de då göra det?
I går, i dag och ett tag framöver kommer debatten att handla om Idrotts-Sverige. Hade Nousiainen varit scout- eller körledare hade vi lika enögt stirrat på Frilufts- respektive Musik-Sverige.
Men vi måste se helheten. Det är inte idrotten som är farlig. Det är utsattheten. Med färre vuxna omkring barnen blir utsattheten större. Därför är inte lösningen att inskränka barnets umgänge med andra vuxna, utan tvärtom att främja det. Om vi av pedofilskräck börjar låsa in våra barn och kräva registerutdrag innan vi släpper någon vuxen över tröskeln har vi förlorat mer än vi vunnit.
DN 29/4 2011