Är Sverige på väg att bli ett rostigt låglöneland utan internationellt gångbar forskning? Sannolikt inte. Men det finns skäl att fundera på hur vi stimulerar naturvetenskaplig nyfikenhet.
Ur ett perspektiv är Sveriges ställning som forskningsnation god. Vi ligger i topp när det gäller andelen av BNP som går till forskning och utveckling. Tack vare expansionen av högskolan har vi fler utbildade forskare än någonsin.
Men det går också att måla situationen i mörkare färger. Trots att Sverige satsar mycket pengar på forskning har inte detta lett till någon motsvarande ökning av nya patent i Sverige, fler anställda forskare i företagen eller ökad export av högteknologiska produkter. Man talar om den ”svenska paradoxen”, att investeringarna i kunskap inte ger tillräcklig utdelning i ökad handel och BNP-tillväxt.
Lägg därtill de massiva satsningarna på kunskapsutveckling i världens nya tillväxtregioner. Kina satsar enorma belopp på avancerad forskning och Indien massproducerar ingenjörer. I dessa länder, sägs det, är ungdomar beredda att studera hårt till skillnad från sina svenska jämnåriga.
Effekten blir en dystopisk bild av ett framtida Sverige: en fattig, naturvetenskapligt underutbildad nation vars medborgare jobbar i rostiga låglöneindustrier och tröstar sig med drömmar om att bli programledare i teve.
Denna alarmistiska bild, ett slags ny variant av ”gula faran”, är sannolikt felaktig och med säkerhet kontraproduktiv. Men det innebär inte att vi kan slå oss till ro. Ny kunskap är den nödvändiga basen för nästan allt som vi förknippar med ett gott samhälle, från en allmän välfärdsnivå till möjligheten att möta de nya problem som skapats av miljöförstöring och klimatförändring.
När Stiftelsen för strategisk forskning i veckan anordnade en konferens om hur man stimulerar vetenskaplig upptäckarlust fanns ingen brist på idéer, från förslag på skapandet av superuniversitet till krav på naturvetenskaplig allmänbildning hos politiker och makthavare.
Men det är svårt att kommendera fram ny kunskap ovanifrån. Vi vet att det måste finnas ekonomiska incitament och goda forskningsmiljöer, men i grunden tycks upptäckarglädje vara beroende av den samlade nyfikenheten hos de enskilda individerna i ett samhälle. Detta sagt finns det ändå en del att diskutera. För det första finns frågan om hur man stimulerar intresset för matematik, fysik, kemi och biologi i skolan.
Detta är visserligen inget specifikt svenskt problem. Snarare tycks det som om intresset för naturvetenskap tenderar att minska ju mer välmående ett samhälle blir. Men kvar står uppgiften att ge goda baskunskaper så att eleverna både vågar välja och klarar av att läsa tekniska och naturvetenskapliga ämnen på högskolan.
För det andra finns frågan om vilken miljö som möter studenterna när de väl kommit till högre utbildningsanstalter. Starka, självständiga högskolor med gott självförtroende gör det spännande att gå vidare till forskarutbildning. Tyvärr är många mindre högskolor alltför svaga. Det innebär inte att de måste läggas ner men väl att de är olämpliga som forskarmiljöer.
För det tredje måste de färdigutbildade forskarna absorberas av det omkringliggande samhället. Alla kan inte arbeta vidare inom universitet och högskolor. Här handlar det dels om att övertyga företag om värdet av att anställa personer med forskarutbildningen även utanför särskilda specialistbefattningar, dels om att stimulera nyexaminerade forskare till att bli entreprenörer och starta nya företag.